97 procent av svenskarna är inte medlemmar i något politiskt parti och har därför ingen chans att ta sig in i EU-parlamentet, riksdagen, fullmäktige, nämnder, styrelser eller till partikongresserna. Det kan däremot de tre procenten som är medlemmar. 70 procent av svenskarna känner sig inte heller som anhängare till något speciellt parti och då blir man ju givetvis inte heller partimedlem.
Så läget på parti- och demokratifronten är lite skakigt. Man får hoppas att de tre procent som fattar alla beslut är goda representanter för de 97 procent som befinner sig utanför beslutsrummen. Intresset för politik är det annars inget fel på. Det är oerhört stort inte minst bland ungdomar. Men till partierna hittar bara ett fåtal.
I söndags fick Frankrike en partilös president. Den 6 april 2016 startade Emmanuel Macron, ”En marche”, en rörelse som han räknade med skulle ta honom ända till Élyséepalatset. Och så blev det. På rekordtid svingade han sig förbi de stora partierna i Frankrike, socialisterna och republikanerna, som avlöst varandra vid makten under många årtionden. Stödet för Macrons rörelse växte i samma takt som stödet för de stora etablerade partierna minskade.
Nu har förre premiärministern Manuel Valls följt Macrons exempel, lämnat socialistpartiet och anslutit sig till Macrons rörelse. Valls passade samtidig på att dödförklara socialistpartiet.
Inte heller i valet i Österrike gick det något vidare för de statsbärande partierna , Socialdemokraterna och konservativa ÖVP. I Holland fick Socialdemokraterna 5,7 procent i väljarstöd, en bottennotering av sällan skådat slag. I Spanien bröt det gamla tvåpartisystemet samman i valet 2015.
Så det ser onekligen lite mörkt ut för de gamla etablerade partierna. Det är ingen tvekan om att misstron mot etablissemanget som också inkluderar de gamla partierna tycks vara på kraftig uppgång inte bara i USA utan även i Europa.
Det kan vara så att läget i Sverige är helt annorlunda. Men det kan också vara så att det som nu sker i Europa också kan ske här.
Frågan är om de partier vi har kommer att överleva de påfrestningar de utsätts för. För visst är det en påfrestning på partisystemet när människor känner misstro, vänder partierna ryggen, väljer att engagera sig på andra sätt och driva sina politiska frågor utanför de politiska partierna.
Ett och annat parti kommer säkerligen att åka ur riksdagen vid något val framöver och nya partier kommer att se dagens ljus. Men hittills har ingen på allvar kunnat rubba de etablerade partierna. Junilistan kom, segrade och försvann liksom Piratpartiet kom, segrade och försvann. Men om den här utvecklingen håller i sig så är det läge att tända varningslamporna på partikanslierna.