Än är det väl egentligen för tidigt att ropa hej, men jag måste ändå uttrycka viss hoppfullhet inför dagens omröstning. I dag, fredagen den 18 januari, ska riksdagen rösta om huruvida Stefan Löfven ska bli statsminister i en ny regering. Prognosen för att så ska bli fallet är i nuläget god. Detta då Centerpartiet och Liberalerna, efter vad som förefaller vara intensiva förhandlingar, landat i att släppa fram Löfven som statsminister, genom att trycka gult, det vill säga avstå. Inte alldeles gratis så klart, men sett till det svåra läge vi befinner oss i, så ter sig den framförhandlade kompromissen som rimlig. Vänsterpartiet kommer också att avstå, och därmed bidra till en S-ledd regering.
Givetvis svider det i mig att arbetsrätten är på bordet, liksom att vi går mot marknadshyror i nyproduktion. Fördelningspolitiken blir också ett område att hålla ett särskilt öga på. Dock har väljarna lämnat besked, det gjorde ni på valdagen - politiken hade att hantera det beskedet.
För mig som socialdemokrat är det oerhört viktigt att Sverige även fortsättningsvis kommer att ha en S-ledd regering, som så långt som möjligt givet de nya förutsättningarna kommer att genomdriva S-politik. Därtill gör överenskommelsen att SD ställs bortom inflytande, vilket inte hade varit fallet om Alliansen tagit regeringsmakten.
Runt om i Europa har vi de senaste åren beskådat hur regering efter regering styrt tillsammans med eller gjort sig beroende av högerextrema partier. Att så inte blir fallet, är jag genuint stolt över. Dessutom är det ett löfte som så väl S och MP, som C och L, upprepade i valrörelsen och som nu infrias.
Resan härefter kommer ingalunda vara utan fartgupp eller utmaningar, men Sverige behöver och förtjänar en handlingskraftig regering, och ser nu ut att få en, drygt fyra månader efter valdagen.
Att besvikelsen är stor inom KD och M är fullt förståeligt, jag har stor respekt för att det svider när ens tidigare vänner går vidare för att ens prioriteringar börjat skilja sig åt. Men, att uttrycka sig som Sara Skyttedal (KD) gjort, och kalla C för quislingar (landsförrädare) är grovt, och passar illa i en seriös politisk diskussion - besvikelse eller ej. Det återstår att se hur stämningen kommer att vara inom svensk borgerlighet fram över. Relationen till SD verkar hur som helst ha blivit en solklar vattendelare.
Jag har sagt det förr och jag säger det gladeligen igen; jag är oerhört stolt över att tillhöra Socialdemokraterna, som tillsammans med ett flertal partier har valt att ställa sig på rätt sida om historien, oberoende av SD, men med en plan för Sverige. Det bådar gott för framtiden!