Alldeles nyligen läste jag Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller”, en utmärkt genomgång av det svenska och tyska 30-talet. Elmbrant undersöker hur det tyska respektive svenska socialdemokratiska partiet mötte den ekonomiska krisen på 1930-talet, och hur nazismen kunde slå rot i Tyskland medan Sverige i mångt och mycket skonades. En av de saker Elmbrant håller som särskilt viktig är kohandeln.
Den överenskommelse som Socialdemokraterna och Bondeförbundet träffade på 1930-talet var slutet på en lång era av politisk viljelöshet, och en politik som lyfte både arbetare och lantbrukare ur fattigdom kom på plats. Troligtvis var det denna politiska handlingskraft som gjorde Sverige obeboeligt för nazism och fascism i de folkvalda församlingarna. Den krävde stora eftergifter av både arbetarrörelsen och bonderörelsen, men resultatet föll väl ut för hela landet.
Det berättar något om hur mycket vi kan åstadkomma gemensamt – trots att utsikterna verkar bistra. Troligtvis är detta något som kommer att aktualiseras de kommande åren. Vi ser redan nu hur möjligheterna att bilda handlingskraftiga majoriteter i riksdagen undermineras av den cementerade blockpolitiken.
Synen på politiken som ett nollsummespel – att när någon vinner måste någon annan förlora – har smittat både de politiska strategierna och det politiska samtalet. De stora strukturella reformer som Sverige behöver i framtiden kommer att bli svåra att genomföra om blockpolitiken inte luckras upp.
I övrigt verkar positionerna tämligen låsta inför nästa mandatperiod. Den nyvalde moderatledaren Ulf Kristersson har måhända inte ändrat det moderata partiets inställning till Sverigedemokraterna, den kursändring som orsakade partiets kollaps i opinionsundersökningarna, men har betonat att det viktigaste är att alliansen enas om en hållning i regeringsfrågan. I ett läge där Kristdemokraterna gjort tydligt att de välkomnar SD i regeringsunderlaget, och Centerpartiet och Folkpartiet varit lika tydliga med motsatsen står Moderaterna i spagat någonstans i mitten. Det kommer att bli knepigt att sy ihop en gemensam inställning i den frågan.
Behovet av strukturella reformer, ett bekymmersamt parlamentariskt läge, och en orolig omvärld skapar ett utrymme för både blocköverskridande samarbeten och överenskommelser.
I går, den 9 oktober, tillträdde jag ett nytt politiskt uppdrag. Under Hanna Westeréns föräldraledighet kommer jag att tjänstgöra som en av Gotlands två riksdagsledamöter.
Jag ska göra mitt allra bästa för att vara en god representant för hela Gotland, och jag lovar att arbeta outtröttligt för en politik som kommer alla till del.