De rättigheter svenska kvinnor under hård kamp har uppnått, prövas allt som oftast mot de kulturella seder och bruk som invandring för med sig. Mäns privilegier däremot består. Det kan gälla giftermål med barn, månggifte, sugardaddies eller omskärelse.
Vardagliga företeelser som klädedräkt, cykelåkning eller ridning, en sport flickor älskar, har olika former av förbud. Kvinnor är med andra ord inte i besittning av sin egen kropp. När skall vi våga uttrycka vad det är, nämligen vissa mäns synsätt och kontroll av kvinnlig sexualitet. Kvinnor får inte bestiga en cykel eller en häst. Män får anfalla och ta.
Hur många svenska kvinnor har under 1900-talet inte ropat: Jag har rätt till min egen kropp. Samma kvinnor lindar in sig i sjalar vid besök i muslimska länder.
Frågar sig inte när och var har jag rätt till min egen kropp? Eller upphör mina hårt vunna rättigheter plötsligt någonstans och i så fall varför? Vem respekterar vem?
Inget av detta är nytt för någon vare sig politiker eller lagmän. Inte heller för gemene man. Ta exemplet polygami, Frankrike har under årtionden brottats med polygami och Paris förstäder höll på att sprängas av överfyllda lägenheter men fransmännen tog ett förbud mot månggifte 1993.
Är vi naiva? Ja, i alla fall verkar vi vara okunniga. Nu ropar löpsedlar om sugardaddies. Inte om flickors utsatthet. Det liknas vid en åldersmässig asymmetrisk sexuell relation som består av ett arrangemang mellan en äldre part och en yngre, framförallt flickebarn. Sluta kalla det för dating. Det är prostitution. Inget annat.
I Afrikanska länder betalar män flickors skolgång mot sexuellt umgänge. Gärna en oskuld. En sed jag mötte i Zimbabwe. Vid skoldagens slut plockade män upp flickor med föräldrars tillåtelse i sina bilar. Fattigdom eller sed och bruk, svårt att veta. I Zimbabwe försökte frivilligorganisationer år 2000 få stopp på den här typen av kulturellt bruk med hjälp av aids-kampanjer.
Om unga kvinnor på Chalmers i Göteborg anammar den reklam som satts upp, att låta en sugardaddy betala deras studiegång, så har den naivitet och enfald man förr påstod att afrikanska folk levde under, i stället plockats upp i Sverige under begreppet dating.
Det är alltid kvinnor som är förlorare medan män fortsatt är vinnare. Om detta kan kallas sexuell frigörelse undrar jag hur penningen förklaras.
Kulturella företeelser befinner sig utan tvekan i brytningstid.
Frågan är om alla kvinnor i vårt land får rätt till sin egen kropp och eget liv?
I så fall när?