Ett 15-årigt flyktande flickebarn till IS vill hem till England för att föda sitt tredje barn. Hon inser att barnet blir omhändertaget i forna hemlandet.
Jag tänker på min farbror, som skatteflyktade till Spanien men också flyttade hem till sjukvården på ålderns höst.
I alla krigsslut återvänder soldater till sina hemländer oavsett om de en gång ville skapa stordåd.
Det vet vi, det borde alla politiker också veta och förbereda. Inte som vår nuvarande statsminister, Stefan Löfven, i förväg inte ha klar tanke om, att kriget kommer att ta slut.
Förberedelser för krigsbrott och hemvändande soldater skall då finnas på plats. Inte hänga i luften.
Redan 1944 hade alla segermakterna en överenskommelse om att återsända flyktande soldater till den krigsplats varifrån de flytt.
Det var med den överenskommelsen som Sovjet krävde utlämnade av militärbalter samt 2 500 tyska soldater som befann sig i Sverige 1945. Ryssarna sköt sina återvändande soldater som vandrade över gränsen från Norge.
Med EU, Nato, Afrikanska Unionen och arabiska institutioner borde man ha haft en uppgörelse långt innan kalifatets sammanbrott om hur man borde handha hemvändande IS soldater. Nu sitter alla länder på en utlösande bomb. Varför har man inte tänkt i tid?
Det finns så många historiska förebilder. I Sydafrika genomförde man en Sanningskommission för att tydliggöra vad en vit regeringsmakt utsatt sin befolkning av svarta och färgade för.
Tanken var att skapa ett enat land. Obeskrivliga berättelser, grymheter och död, rann ur radion varje dag.
Den vita makten till skillnad från Nazitysklands ledning kom naturligtvis undan. Liksom ANC:s ledning.
Men man blottade för var man något nödvändigt.
Vad som pågår när folkgrupper, politiska rörelser och religioner inte vill enas. När behovet att döda och slå ihjäl kommer först.
Och kvinnor, och framför allt barnen, kommer i kläm i väpnade och politiska konflikter. Vill man inte släppa in andra som det nationalistiska Ungern, blir kvinnor regeringens utmärkta vapen. De tvingas föda en ny arbets- och krigsstyrka.
Det gäller också IS. Det gällde Nazityskland.
Trots FN-resolution 1325 om kvinnors oumbärliga aktörskap för fred och säkerhet, stängs kvinnor fortfarande ut från förhandlingsrummen. Kvinnor är den omtalade civila befolkningen utsatt för krigshandlingar in på bara skinnet.
FN har lyft fram kvinnors specifika skyddsbehov inte bara under konflikter utan efter.
De olika aktörerna har en skyldighet att beakta och rapportera om situationen.
Nu sitter IS kvinnor fast i flyktingläger medan männen flyr till sina hemländer. Vem bryr sig om inte ånger står på tapeten?