Förra veckan slutade tungt och jag fick många anledningar till att fundera över livet och döden.
Var på en begravning i Rone kyrka på torsdagen och där i kyrkan får man tid att reflektera över livet och döden. Du får helt plötsligt gott om tid. Inget distraherar dig under den tiden. Telefonen avstängd, inget surfande, bara dina egna tankar om livet och döden. Faktiskt väldigt välgörande.
Den tunga stämningen under begravningen vänder ofta till en minnesstund som inger hopp och glädje, när man får höra saker om den bortgångnes liv och då känns allt lättare och det blir mer upplyftande tankar när man åker hem.
På fredagskvällen var jag på premiär. Marie och Josefine Nilssons, Systrarna Sisters som inledde med en kista vilket chockade mig en aning, då jag redan varit på en begravning.
Där blandades glädje med sorg men på ett finstämt, humoristisk och allvarligt sätt. Systrarna bjöd verkligen på sig själva och gav oss alla något att fundera på. Livet är inte enkelt alla dagar. Kvällen gav därmed upphov till nya tankar om livet och döden.
Lördagen blev ännu tyngre för då var det film på Folkets bio som vi i Sankt Lukas är medarrangörer till. Filmerna avslutas alltid med att de som vill stannar kvar och delar med sig av sin upplevelse.
Still life är en engelsk film som handlade om en man som hade i uppgift att leta efter anhöriga till avlidna och arrangera deras begravningar.
Filmen visade på hur ensamma många människor är. Det finns anhöriga men de lever långt borta, kontakten är bruten och budet om en anhörigs bortgång når inte alltid fram. Den var tragisk med ett slut som gjorde mig arg först men sedan vändes den till glädje och hopp i slutscenerna.
Idag är jag på en SKL-konferens i Stockholm om ”Bättre skydd för barn och unga - Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården”.
Det finns för lite forskning kring detta och det finns ett behov av att kartlägga hur det ser ut i landet.
Ett avsnitt som berör mig som politiker är ifrågasättande av den roll som socialnämndens ordförande har när det gäller beslut utifrån den tvångslagstiftning vi har. Som ordförande i individutskottet har jag att hantera barn och unga som av olika anledningar behöver samhällets stöd.
Det vilar ett tungt ansvar på mig och jag har ingen formell utbildning utan bara väldigt mycket erfarenhet och förlitar mig på mina socialsekreterare.
Är det då inte logiskt att även socialsekreterarna fattar de besluten istället eftersom de har den formella utbildningen vilket inte jag som lekman har?
En intressant fråga!