Nej, jag svälter inte om det inte finns någon restaurang i krokarna som har kollektivavtal. Men, kalla mig gammalmodig: jag tycker att det är viktigt att gynna restauratörer som också är goda arbetsgivare. Ibland möter jag förståelse i min omgivning, ibland inte.
Jag vill inte med detta slå mig för bröstet, utan enbart resonera kring vikten av kollektivavtal. Jag hävdar med bestämdhet att om vi blir fler som efterfrågar kollektivavtal, även känt som ”schysta villkor”, så blir kollektivavtal en reell konkurrensfaktor. Vi är ju många i Sverige som är fackligt anslutna och som har ett kollektivavtal som reglerar storheter som arbetstid, pension och semester. Är det inte lite underligt att vi inte i solidaritet önskar det också för de som arbetar på restauranger och hotell?
Jag kollar ofta på den så kallade schyssta listan efter vilka restauranger som har kollektivavtal, men när jag hamnar på ställen jag inte själv valt, brukar jag ibland fråga i samband med beställning. Det är inte ovanligt att jag av ägaren själv får svaret: ”nä, jag har något som är mycket bättre”. Visst låter det imponerande? Jag brukar bemöta det med ”tillåt mig tvivla”. Kollektivavtalet är nämligen golvet, att i övrigt ”skämma bort” sina anställda går alldeles utmärkt, bara man ”når” till golvet.
Många av de arbetsgivare jag mött genom åren, vittnar om hur mycket det gynnat verksamheten när kollektivavtal väl tecknats, att det blir ordning och reda. Och om du nu invänder ”ja, men familjeföretag då?”, så är det väl kanske där det behövs som bäst? Ett avtal för båda parter att hålla sig i, så att det inte blir godtyckligt?
Och jo, det är frivilligt för arbetsgivare att teckna kollektivavtal, men det är också frivilligt för var och en av oss att välja bort en restaurang som inte har kollektivavtal och jag skulle önska att det gjordes i större utsträckning, inte minst av aktiva socialdemokrater och fackligt förtroendevalda.
Det finns de som hävdar att ”det fackliga” är på tillbakagång. Det skulle jag bestämt vilja tillbakavisa, men jag är också på det klara med att aktiva insatser krävs, hela tiden. Det kräver att svenska politiker vågar ta strid för att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser. Det kräver att den svenska modellen får utrymme att utvecklas, inte avvecklas. Det kräver också att vi i de sammanhang vi kan, efterfrågar kollektivavtal. Du kan göra skillnad nästa gång du äter lunch eller julbord på lokal. Det är upp till dig, men om du värnar ditt eget kollektivavtal, kan du ju kanske överväga att också värna någon annans.