Tala om svajig politik. Den militära, alltså.
Först drar man ner försvaret kraftigt över hela Sverige. Tar bort värnplikten. Inga orosmoln i sikte, hm.
Nu när all militär verksamhet varit som bortblåst på Gotland, ja då börjar man bygga upp igen för hundratals miljoner kronor. Och nu skall värnplikten återinföras. Alla 18-åringar får en förfrågan.
Med vilken vishet styrs vårt land? Det gäller alla partier som ju i stort stått bakom både nedmontering och uppmontering av försvaret. Ett slöseri med våra gemensamma ekonomiska resurser är detta. Nu tassar en hungrig varg genom landet och skrämmer bort de andra djuren. En liknelse, alltså, men vargen vågar man inte annat än mata. De andra får vackert hålla till godo med vad som bjuds.
För de grundläggande mänskliga behoven räcker inte budgetpengarna riktigt till. Inom försvaret blir man aldrig nöjd. Hiskeliga kostnader för materiel – allt från JAS-plan till kulor.
En annan verksamhet i samhället som aldrig blir nöjd, aldrig blir tillfredsställd, är polisen. Vad hjälper det med fler poliser när man inte förstår att ta tag i grundläggande problem i vårt samhälle?
Vad hjälper det med försvar och en växande poliskår när man inte vet var problemen ytterst gömmer sig?
Man måste inse att det gäller att vända på kuttingen. Att världen, från den lilla till den stora, måste regeras och hanteras tillsamman med människorna och deras innersta behov av trygghet.
Då gäller det att börja i rätt ände – med satsning på barnen och föräldraskapet, satsning på kulturella verksamheter som vidgar vyer och skapar insikt och medmänsklighet.
Att mjuka upp samhället, helt enkelt.
Vad är det som hindrar att lägga om politiken från kanoner och batonger till skola, omsorg och kultur?
Svaret är slentrian. Man trampar på i de djupnande hjulspåren så att man inte ser den vida hoppfulla horisonten.
Och vad hände i Visby? Regementen lades ner. Stora lokaler blev tomma. In flyttade kommunens stora administration, likaså länsstyrelsen. Tömde Visby Innerstad. Varpå Världsarvsstaden blev mindre levande. Ack – vet den ena handen vad den andra gör?
Men, för all del, det är väl bra att Visby blivit en fredlig zon med meningsfulla och konstruktiva pågående verksamheter. Provokativt? Ja, för en del är det nog så. Men vi måste alla inse att det samhälle människan behöver är ett där basbehoven alltid tillfredsställs – att man har råd att leva ett gott liv och med ett skyddsnät som tar emot när livet slirar till.
Att vår avkomma, barnen, alltid måste högprioriteras från graviditet till genomgången grundutbildning. Ska det vara så svårt att förstå?
Den svajiga politiken måste stabiliseras.