Har tillbringat det senaste halvåret till största delen i Stockholm stad som gjort att jag följer jag politiken i landstinget och kommunen med större intresse än tidigare. Träffar folk och hör vad de pratar om på tunnelbanan, bussarna och på fiken. Det mesta handlar givetvis om den moderata härdsmältan på Karolinska sjukhuset. Folk är upprörda och jag hoppas att de också uppfattar att det är Moderat politik som ligger bakom haveriet.
Det är helt obegripligt hur moderaterna kan handskas med skattemedel. I andra sammanhang så vill de framställa sig som skattebetalarnas korsriddare. Karolinska Sjukhuset är en riktig snackis eller ”Husbygget” som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson väljer att säga för att distansera sig från sina moderata kamrater i landstingshuset. Han vill flytta fokus från de beslut som lett till snackisen.
Upphandlingar av byggnation, inventarier, material, och konsulttjänster är en praktfull skandal och Moderaterna gör nu allt för att flytta fokus för det kletar ner sig på Moderater runt om i landet. Det är därför Moderaternas ombudsman på Gotland, Patrik Thored, gör allt för att försvara landstingsmoderaterna.
Det är ju Stockholm som är vår främsta samarbetspartner inom sjukvården. Det är till Stockholm vi skickar de flesta av våra patienter och det är på sjukhusnotan vi får betala för det misskötta landstinget. Det är Stockholm som är vår tilltänkta partner när väl regionfrågan kommer på tapeten igen.
Den moderata politiker som fått uppdraget att städa upp i eländet är Irene Svenonius, tidigare stadsdirektör och politiker i Täby. Där har Täbymoderaterna avknoppat många verksamheter, och två av dessa har blivit fällda i domstol för att de stred mot kommunlagen.
Så städgumman Svenonius har många dåliga erfarenheter med sig till landstinget. Bådar inte gott.
Den andra snackisen är bostadsbyggandet. Förtätning och bygga på höjden är det som gäller och det skapar oro bland de boende som berörs och det påverkar politikerna och partierna. Alla partier är överens om att det måste byggas mer, men när det kommer till konkreta planer då går meningarna isär. I stadshuset så fattas de övergripande besluten men på stadsdelsnivå så blir det motstånd. Alla vill att det byggs mer men få vill ha det i sin närhet. De lokala politikerna påverkas av sina väljare och tvingas gå emot den centrala kommunledningen.
Känner igen fenomenet. Nämnder knuffar de svåra problemen uppåt i beslutsgången. Ju närmare vardagen du är, desto svårare att fatta obekväma beslut.