Blev nostalgisk i veckan. SSU firar 100 år och jag har varit en del av denna historia och är stolt över det och jag har mycket att tacka SSU för. Fem år som distriktsordförande med många härliga möten med SSU-ordföringar och förbundsstyrelsefolk från hela landet.
Många har varit och är ministrar och regeringstjänstemän. Margot Wallström och Peter Hultqvist sitter i regeringen idag och dessa fick jag möta den berömda luciakvällen 2016 på UD när frågan om Nordstream 2 avgjordes.
SSU tiden var en rolig period där vi kunde göra det som moderpartiet inte kunde. Mitt första 1:a maj tal skedde 1977 och jag talade om elförsörjningen och att bygga hus med gotländskt virke istället för småländskt.
Vi släpade på en elkabel i första majtåget för att inskärpa behovet av en ny elkabel mellan fastlandet och Gotland och att staten har ett ansvar. 40 år senare så är frågan lika aktuell. Margaretha Carlström-Nilsson var vår ombudskvinna och hon var påhittig. Margaretha och jag mötte upp statsminister Thorbjörn Fälldin (C) på Visby flygplats 1978 och överlämnade ett diplom där det stod att han var världsbäst på ungdomsarbetslöshet. Uppskattades inte av regeringsföljet.
Minns även det rabalder som var i samband med kungabesöket 1978 där SSU och Kvinnodistriktet försökte förmå dåvarande socialdemokratiska riksdagsledamoten Per-Axel Nilsson att inte närvara vid Kungamiddagen.
Sen dess har jag blivit klokare och insett att man måste skilja på sin personliga uppfattning och det ansvar man har som folkvald politiker speciellt som riksdagsledamot eller ordförande i Regionfullmäktige respektive Regionstyrelsen. Det har blivit många kungamiddagar och möten med kungafamiljen för mig sen 1978 och jag kan leva med det som republikan.
Misstroendeförklaringarna haglar som spön i backen och det blir alltmer bisarrt. Dels handlar det om budgeten och de skattehöjningar som finns där och om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Man riktar inte misstroendeförklaringen mot statsministern eller finansministern för då leder det till regeringskris och det ansvaret vill oppositionen inte ta.
Jag tycker det är ett ohederligt spel, inte värdigt i en demokrati. Att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) deltar i det spel som moderaternas och kristdemokraternas partiledare ägnar sig åt övergår mitt förstånd, men kanske Eva Bofride har svaret?
Hur kul har USA:s president Donald Trump det egentligen? När kastar han in handduken för att det inte är så roligt och enkelt som han trodde? En fascinerande såpopera som måste ha slagit alla såpoperaförfattare med häpnad. Verkligheten har ju överträffat deras egna fantasier. Hur skall de nu kunna fortsätta?