Häromdagen ledde jag en debatt om bostadspolitik. I debatten deltog fyra politiker, en socialchef, en arkitekt och en företrädare för hyresgästerna. Det var en dyster tillställning. Mycket talar för att vi kommer att ha exakt samma debatt om tio år igen. Och den kommer i sin tur att likna de debatter vi redan haft i mer än tio år.
Alla utom två, möjligen tre var nämligen helt överens om att vi inte kommer att klara av att se till att människor kan få en bostad till en rimlig kostnad inom tio år.
Det är ju svårt att ta in att det högteknologiska och ekonomiskt starka Sverige som säljer JAS plan på löpande band inte ska kunna fixa bostäder så det räcker. Vi fixar ju så mycket annat.
Det finns stationshus där tågen stannar, det finns skolhus till alla, det finns äventyrsbad och inte minst så finns det hur många gallerior som helst som räcker till alla och fler därtill.
Detta tyder på att det finns handlingskraftiga kommunpolitiker som planerar för badhus, sporthallar, nya trafiklösningar, utbyggnad av barnomsorgen och allt det som en kommun måste ha för att människor överhuvudtaget ska kunna tänka sig att bo där.
Det mesta är kommunerna genom lag tvingade att göra utom de stora köpcentra som finns i var och varannan kommun. Planeringen för den typen av etableringar fixar de utan att staten måste trycka på.
Många kommuner lägger ner stora pengar på att stärka sitt varumärke så att de uppfattas som attraktiva att bo i.
Men allt detta är förgäves om inte det finns någonstans att bo. Men den uppgiften verkar de annars så proffsiga kommunpolitikerna gå bet på.
Det är bostadsbrist i en stor majoritet av kommunerna och det har det varit väldigt länge.
Finns det någon rimlig förklaring till att det är så omöjligt att bygga just bostäder? Det finns massor av förklaringar och det är det som är problemet. Planprocessen är för långsam och knölig, byggmaterialpriserna är för höga, marken är för dyr, skattesystemet är orättvist, konkurrensen för dålig och en lång räcka andra förklaringar.
Det låter som om de alla är offer för olyckliga omständigheter.
Men det är ingen högre gudomlig makt som har hittat på allt detta för att jäklas.
Det mesta har politiker fattat beslut om i EU, riksdagen eller i kommunerna.
Byggsektorn lever inte i en egen liten bubbla där de kan agera hur de vill. Det är politiken som sätter ramarna och avgör villkoren för byggandet.
Det är läge att tillsätta en haverikommission för att reda ut hur samhället årtionde efter årtionde så kapitalt har kunnat misslyckas med att klara en så grundläggande uppgift som att se till att människor har tak över huvudet.