På måndag samlas de 71 ledamöter som blev valda för att i fullmäktige representera gotlänningarna och sitt parti. Efter en rätt kort valrörelse är det nu dags att påbörja det politiska arbetet med att genomföra det som lovats i valet.
I vanliga fall hade en majoritet efter valet förhandlat om den politiska inriktningen. Så har inte fallet varit nu. Inte ens vi som dagligen arbetar med politik vet vilken övergripande politisk inriktning den minoritet som gör anspråk på att styra kommer ha.
Alliansen på Gotland är en svag sammanslutning med kort historia. För bara något år sedan kallade man samarbetet för ”borgerlig samverkan”. Endast på några få områden kunde man enas innan valet och istället har respektive parti lagt kraft på att ha egna vallöften.
Vad som nu efter valet blir utfallet blir spännande att se. Med tanke på hur skiftande förslag som lagts fram under valrörelsen kommer alla partier att hamna i svekdebatter mot sina väljare. Allra hårdast ser det ut att bli för Moderaterna som lovat både ny ishall och simhall.
Utmaningarna kommer fortsatt vara desamma. Kostnadsutvecklingen i gotländsk sjukvård, den demografiska utvecklingen med ökat tryck på välfärden, bostadsbyggandet och behovet av investeringar.
Den alliansminoritet som nu gör anspråk på att styra har under åtta år menat att allt är en fråga om ledarskap. Jag delar inte den analysen. Ledarskapet betyder mycket och visst kan våra välfärdsarbetare skapa så mycket trygghet, omvårdnad och jämlikhet på Gotland. Men det finns en koppling mellan frågan om resurser och utbud. Vi måste också säkerställa att vi har en god arbetsmiljö och bra löneutveckling.
Dessa argument har högerminoriteten hittills förkastat och istället velat genomföra omfattande besparingar men utan att det ska påverka utbudet. Allt ska vara kvar, mycket ska vi lägga till, men inte en krona ska det kosta. Nu är det upp till bevis.
Men ska alliansminoriteten få igenom sin politik måste man luta sig på Sverigedemokraterna. Tvärtemot vad man lovade sina väljare i valrörelsen. Alternativt så måste man förhandla med den rödgrönrosa oppositionen om sina förslag. Det första testet för Eva Nypelius (C) kommer när budgeten ska beslutas.
Här har Nypelius förvisso redan aviserat att hon avser regera på den rödgröna budgeten med vissa korrigeringar. Frågan jag ställer mig är; om sjukvårdens underskott endast är en fråga om ledarskap, om nämndernas ekonomiska bekymmer endast är en fråga om ledarskap. Är det inte bara att ta och visa det ledarskapet i sjukvården? I skolan? I tekniska?
Min gissning är att det egentligen är ganska skönt att nu kunna luta sig mot en budget som tar hänsyn till verkligheten. Att högeralliansen vet att deras budget inte hade fungerat när de ökande behoven i välfärden också ska mötas av sjuksköterskor, personliga assistenter, lärare, undersköterskor, förskollärare och många andra.