När man inte är medlem i ett parti, eller sympatisör till det, bör man inte lägga sig i dess val av partiledare. För Liberalerna, som nu ska utse partiledare efter Jan Björklund, gör jag dock ett undantag.
Borgerliga opinionsbildare brukar ju ha synpunkter på hur Socialdemokraterna bör agera. När de gör det pläderar de för den politik och de politiker som ligger till höger i S. Och argumenterar emot en vänsterliggande politik för S och emot S-politiker till vänster.
Några exempel är att dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt gillades, medan vänsterliggande S-politiker på 80-talet och tidiga 90-talet, som LO-ordföranden Stig Malm och social- samt utrikesministern Sten Andersson, ogillades.
I modernare tid ogillade borgerliga opinionsbildare Håkan Juholt och det vänsterpolitiska tal han höll då han installerades som partiledare i mars 2011.
Detta borgerliga förespråkande av högerliggande S-politik hellre än vänsterinriktad S-politik är konstigt. En borgerlig politiker eller opinionsbildare borde ju gilla om S lägger sin politik till vänster. Det ger ju större utrymme för borgerliga partier och politiker.
Om borgerliga politiker och debattörer är övertygade om att vänsterliggande politik är dålig borde de ju välkomna att S anammar sådan. Och omvänt är en högerliggande S-politik farlig för borgerliga partier.
Om S driver den är det ju en bra, populär politik, om vi ska tro borgerligheten, som riskerar att väljare går från borgerliga partier till S, vars maktinnehav då blir långvarigt.
Liberalerna har tre partiledarkandidater. Johan Pehrson har små utsikter att bli vald. Valet står mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Den förra är socialliberal och mer vänsterliggande. Den senare är högerliberal, ja höger.
Enligt en närhetsprincip förordar socialdemokrater Ullenhag. Det är emellertid fel resonerat att förorda den kandidat som ligger närmast en själv politiskt.
Ur socialdemokratisk synvinkel är det logiskt att hoppas att Sabuni blir ny L-ledare. Med henne kommer L att gå högerut och kämpa med M, KD och SD om väljare.
I och med det skulle konkurrensen minska för S i mitten av politiken. S skulle få mindre risk att tappa väljare till L jämfört med om den mer vänsterliggande Ullenhag skulle bli L-ledare.
Med Sabuni som L-ledare öppnas ett större utrymme för S politiskt och att erhålla väljare. Så en socialdemokrat borde hoppas att L väljer Sabuni som partiledare.
På samma sätt borde borgare, som brukar hoppas på högerliggande socialdemokrater, istället hoppas på vänsterliggande socialdemokrater och på deras politik.