Vad ska man säga om ett parti som först säger att de saknar förtroende för försvarsminister Hultqvist för att i nästa ögonblick göra upp med honom om försvarspolitiken för att någon dag senare presentera en egen försvarspolitik och därefter kräver att den försvarsminister som det gick att göra upp med bör avsättas eftersom han utgör ett hot mot rikets säkerhet?
Det krävs ett kommunikationsgeni för att förklara detta. Så det får väl betraktas som en fördel för (M) att de, enligt egen utsago, är så otydliga. Det är nog klokt att fortsätta på den linjen. För det kan eventuellt sluta med att (M) anser att Hultqvist inte utgör något hot mot rikets säkerhet utan tvärtom bör fortsätta ha ansvar för just säkerhetspolitiken.
Det är helt omöjligt att begripa turerna i IT-skandalen. Den handlar just nu enbart om vem som har informerat vem och om det skedde i januari 2016, mars 2016 eller januari 2017. Det kanske visar sig vara betydelsefullt vid någon granskning framöver. Men mest av allt vill man veta vad som faktiskt har skett. Har hemlig information läckt ut till någon främmande makt, vilken typ av information handlade det om eller så lyckades man täppa till läckagen i tid vilket är det mest troliga.
Politik anses ju vara en förtroendebransch. Då gäller det att skapa förtroende och inte ägna sig åt att skapa förvirring.
Men mest av allt verkar det röra sig om en ganska så brutal förgörelsebransch som har stora likheter med en del utröstningsprogram typ Idol och Let’s dance men med den stora skillnaden att det inte finns några spelregler och alla kan ingå i juryn.
I politiken kan man givetvis också falla på felsteg, få låga stilpoäng eller röstas ut på grund av falsksång. Men ofta sker utröstningen på oklara grunder. Det anses sällan vara fel på politiken. Det vanliga är att det är fel på den som ska förklara politiken. Det kan ju vara så att (M) haft ännu lägre opinionssiffror om Kindberg Batra hade lyckats förklara vad moderaterna vill och att hon snarare är en tillgång för partiet och därför borde ha fått vara kvar?
De flesta kommunikationsproffs skulle nog tveka att ta på sig uppgiften att marknadsföra politik som en framtidsbransch. Idag står det nog klart för de flesta som har lite självbevarelsedrift att politik inte är något att ge sig i kast med. Man måste ha en mängd motstridiga egenskaper. Man ska vara en cool typ som tål stryk men som också är känslosam på ett tufft men ändå mjukt sätt. Man ska kunna leda men inte för mycket. Man ska lösa problem till allas belåtenhet och tåla kritik även orättvis sådan.
Men så är det heller inte någon kö till de politiska posterna vilket är den stora tragedin.