Luft, utfyllnad men ingen substans det är kontentan av innehållet i den intervju med Inger Harlevi (M), regionfullmäktiges nya ordförande, som i ett helsidesuppslag presenterades i GT 24/11. Svaren på de frågor och rykten som går om utskåpningen av moderatkvinnor kan tyckas enbart innehållslösa. Det glappar så att säga. Det är i glappet mellan de frågeställningar som varit på dagordningen efter valet om utebliven kvinnorepresentation bland moderata politiker och de innehållslösa svaren den egentliga sanningen ligger, fakta om man så vill, men som fru Harlevi noggrant undviker. Det vore nyttigare om politiker öppet pratar om sina val. Inte gömmer sig bakom matematiken. Vi går från tre till två i regionstyrelsen. Fru Harlevi i sin tur säger sig bara gå vidare. Dock tydliggör hon att hon har en mjukare inställning till flyktingfrågan än det moderata moderpartiet. Jämställdhet tycks vara en komplexare fråga.
Det här som jag kallar glappet mellan vad man säger sig verka för och hur man i praktiken agerar, är ständigt återkommande och fyllt av dimbildning eller blaha, blaha. Den enskilda individen kan göra ytterst lite säger hen, i stället för att tala klartext om sina val och varför.
I veckan har den så kallade kulturprofilen anklagad för våldtäkt fått sin dom fastställd av hovrätten. Ingen historia har fyllts av så mycket glapp mellan upprinnelse och domslut. Mannen på andra sidan köksbordet följde upprört nyheten som inom Svenska akademin hösten 2017 utvecklades till ett drama värt namnet dokusåpa. Vem är han, var den ständiga frågan, när Svenska akademin rämnade. Vill du veta, vem han är, svarade jag och ringde en journalistkollega i storstan. Förklarade att frågan om vem som doldes bakom Kulturprofilen ivrigt ställdes. Man ville veta, sa jag. Jaså, ”Klådan”, svarade hen helt överraskande i telefon. Jean Claude Arnault hade i storstans kulturkretsar uppenbarligen sedan tidigare begåvats med ett nedsättande smeknamn, ett namn som i sig talade för sig själv och borde ha gett upphov till ett antal frågeställningar. Man vet, tänkte jag, men rycker på axlarna. Glappet mellan kännedom och faktisk verklighet var i nämnda fall milsvitt och uppenbarligen normalt. Man visste. Tills #Metoo slog en kil in i verkligheten. Då försökte journalister fylla det som var känt med mycket som inte var känt och som inte kommer att bli känt, men ändå finns där och som för flertalet sedan år varit känt men sopats under mattan. Alla dessa tomma pratbubblor som ständigt uppstår får vi leva med