Jag hörde Hans Dahlgren, socialdemokratisk EU-minister, på radion flera gånger uttrycka att han såg EU-valet som en framgång. Dahlgren var märkbart upprymd. Glad och nöjd över att valdeltagandet i Sverige hade ökat rejält jämför med för fem år sedan. Jag delar inte Hans obekymrade inställning till valresultatet. Visst, det kunde gått sämre för Socialdemokraterna. Och Socialdemokraterna lyckades faktiskt locka 70 000 fler väljare än vid förra EU valet 2014. Men det var ändå en oproportionerligt liten del av den totala ökningen av antalet avgivna röster.
Det som oroar mig är insikter att allt färre ur socialdemokraternas grupp av kärnväljare anser att Socialdemokraterna är partiet som bäst representerar deras egenintresse. Istället ser allt fler ett högerpopulistiskt parti som bästa företrädare. Det syns på Gotland och i Sverige som helhet - Socialdemokraterna tappar stöd på landsbygden och vinner i städerna. I de delar av landet där invånarna upplever att samhällets närvaro och åtagande rullas tillbaka upplevs Socialdemokraterna i allt mindre utsträckning besitta svar och lösningar på samtidens och framtidens utmaningar och problem.
Även om en rad undersökningar visar att svenskar i genomsnitt blir allt mer positivt inställda till EU-samarbetet, så finns det fortfarande inom socialdemokraternas kärnväljare en utbredd skepticism mot EU och den inre marknaden. Att Socialdemokraterna, lite tillspetsat, hade en valplattform i EU valet som gick ut på att försöka bota problem som EU gett upphov till, eller i alla fall förvärrat, måste ju förvirrat en del potentiella väljare. Vårt valbudskap handlade ju bland annat om att slå tillbaka mot lönedumpare och skattefifflande skurkar. Men också om nödvändigheten för EU att genom den så kallade sociala pelaren ge sig in och lagstifta om lön, arbetsvillkor och sociala rättigheter för att räta upp obalanser som skapats av att företag, arbetskraft och kapital tillåts röra sig fritt inom unionens område.
En viktig sanning i sammanhanget är att alla inte tjänar på frihandel. Men samhällsvinsterna har oftast vara så stora att Sverige kunnat kompensera förlorarna. Arbetslöshet som uppstår genom ökad utländsk konkurrens har kompenserats genom till exempel a-kassa och arbetsmarknadsutbildning. Under lång tid har det dock blivit allt tydligare att en stor del av socialdemokraternas kärnväljare inte längre uppfattar att kompensationen räcker till. Globalisering, frihandel och för all del migration har blivit ett hot – inte en möjlighet. Och den dagen vi socialdemokrater har politik för att vända detta ska jag dela Dahlgrens glädje.