57 procent av fransmännen tyckte inte det var någon större idé att gå och rösta i söndags.
Men Emanuel Macrons nystartade parti vann trots det en jordskredsseger med hjälp av de 43 procent som tog sig till valurnorna. Inte mycket till jordskred men det räckte till för att Macron och hans regering skulle få en majoritet i Nationalförsamlingen.
När en majoritet av befolkningen drabbas av politisk likgiltighet är det illa ställt.
Macron påstås vara en mittenpolitiker och det är precis det man ska vara om man ska bli lyckosam i politiken. Det verkar åtminstone de flesta svenska partier vara helt övertygade om.
Det är i mitten av det politiska kraftfältet som de tror sig kunna nå de riktigt stora framgångarna. Men när man väl har parkerat sig i mitten så riskerar man att få ett begränsat synfältet.
Man spanar ängsligt på vad de andra partierna som också trängs i mitten kan komma med för utspel. Risken är stor att man inte ser att människor som befinner sig i utkanterna blir alltmer besvikna och upprörda. Eller i värsta fall politiskt likgiltiga.
För klyftorna mellan de som befinner sig på kanterna och de som befinner sig i mittfåran har växt och fortsätter växa. Men det är inte politikens sak längre att rätta till det.
Det ska den enskilde individen i allt högre utsträckning göra på egen hand. Man måste exempelvis göra sig anställningsbar, ett ganska så färskt modeord i politiken som passar bra in på den nya moralpolitiken där var och en är sin egen lyckas smed.
Men ser man inte upp så dyker det upp en otippad vänsterytter typ Jeremy Corbyn eller Bernie Sanders påhejad av en entusiastisk ungdomsgeneration som blivit alltmer övertygade om att det visst går att minska de växande klyftorna.
Från politikerveckan i Järva har det rapporterats om de utspel som partiledarna gjort, om de nya pengar de lovat till något eftersatt område eller vem som skällde mest på vem alternativt vem som vill samarbeta med vem.
Med risk för att hemfalla åt visionsnostalgi så saknar jag ändå de politiker som skapade drömmar och förhoppningar. John F Kennedy till exempel som sa så här till studenterna i Berlin.
”Så är vi alla drömmare och visionärer, låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare”
Men än så länge finns det vare sig någon Corbyn eller Sanders i sikte. Förmodligen får vi också ett högt valdeltagande 2018.
Så än finns det tid för de som tror på politikens förmåga att minska det stora gapet mellan människors ekonomiska förutsättningar, göra något åt skillnaderna i hälsa och medellivslängd, utjämna utbildnings- och kunskapsgapet och åtgärda boendesegregationen.