Vi lever i skammens och pinsamheternas tidevarv.
Förutom att vi bör känna flygskam, klimatskam, köttskam och plastskam så tillkom begreppet bondeskam häromdagen. Ebba Busch Thor ingrep dock omedelbart mot denna nya form av skambeläggning och menade att bönder inte ska skämmas för att de brukar jorden trots de stora utsläpp som jordbruket står för.
Däremot bör andra fortsätta att skämmas. Exempelvis bör S skämmas för att S, enligt Busch Thor, inte förbättrar LSS ”av omsorg om de mest utsatta barnen utan om sina egna opinionssiffror”. Ett påhopp som heter duga och som stämmer in på den typ av anklagelser och förringande av politiska motståndare som präglar den politiska debatten av i dag.
KD anser däremot inte att de har anledning att skämmas för något, inte ens för att de inlett ett samarbete med SD eller vad nu deras gemensamma möten syftar till? Det återstår att se.
Om någon har en åsikt som inte stämmer överens med den egna åsikten har vederbörande inte bara fel utan hen riskerar numera att skämma ut hela Sverige.
Anders Ygeman exempelvis skämmer ut inte bara sig själv utan hela Sverige, anser Jimmie Åkesson, bara för att han har en åsikt om Norges syn på svenska nazister som inte Jimmie Åkesson delar. Ebba Busch Thor nöjde sig med att ge Ygeman betyget ”plumpt och pinsamt”.
Ulf Kristersson som gjort sig känd för sin uppfattning om att det måste finnas vuxna i rummet anser att svensk socialdemokrati skämmer ut sig samt att Löfven är pinsam och att han dessutom har tappat greppet om Sverige. Pinsamheten består i att Löfven påpekat att ungdomar i Danderyd som knarkar göder den drogrelaterade brottsligheten och Löfven skämde ut socialdemokratin genom att uppmana M att inte närma sig SD.
Men det är ju ändå en mild västanfläkt jämfört med att anklaga statsministern för att ha tappat greppet om Sverige eller förlorat kontrollen som Kristerssons partikamrat Svantesson uttryckte det. Löfven bedriver dessutom sitt för Sverige så riskabla arbete med stöd av två partier som Kristersson en gång drömde om att få regera med.
Om Sverige är i fritt fall och om ledningen har tappat kontrollen varför begär då inte Kristersson att någon kraftfull åtgärd vidtas för att få stopp på detta förfall?
Den enkla förklaringen är att allt detta om tappade grepp, förlorad kontroll, pinsamheter och skämmigheter bara är exempel på den jakt på alltmer kraftfulla tillmälen och anklagelser som man kan rikta mot sina politiska motståndare i hopp om att stärka sin egen position.
Man må hoppas att höstens debatt kommer att präglas av något annat mera innehållsrikt och begripligt än krav på att den ena efter den andra ska ställas vid skampålen.