”Vad fan får jag för det?” Har präglat veckans politiska debatt. Orden fälldes av Svenskt Näringslivs ordförande när det avslöjats att han genom mer eller mindre kreativa skatteupplägg undvikit att betala skatt i Sverige.
Uttalandet har mött en kanonad av kritik. Med rätta. För Leif Östling vet mycket väl vad han får för skatten. Som privatperson och som ordförande för Svenskt Näringsliv.
Åtminstone borde han veta det. Som framgångsrik företagsledare borde han med egna ögon sett allt det goda som en stark välfärdsstat och den svenska modellen för med sig.
Han borde ha sett hur den höga graden av innovation och forskning ofta kommer direkt ur utbildningssystemet och skattefinansierad forskning. Forskning som de företag han företräder kan sälja på den globala marknaden i produkter med högt kunskapsinnehåll.
Han borde ha sett att Sverige haft en god kompetensförsörjning och att de företag, som Östling företräder får en högkvalificerad och högproduktiv arbetskraft finansierad genom skattesystemet, vilket gör att svenska företag kan leverera sina produkter på den globala marknaden.
Han borde ha sett hur företagen har arbetskraft som varken behöver oroa sig för sina barn eller för vem som tar hand om deras gamla föräldrar genom världens mest utbyggda barnomsorg och äldreomsorg. Det ökar produktiviteten i de företag som Östling företräder.
De vägar som bland annat Scanias lastbilar transporterar gods på. De är byggda för skattebetalarnas pengar. Järnvägen som levererar allt mer gods är också de finansierade via skattsedeln.
Polisen och domstolarna som ser till att de företag som Östling representerar kan teckna avtal och konkurrera på lika villkor är också de betalade av skattebetalarna.
För det är ingen slump att Sveriges konkurrenskraft är bland de starkaste i världen. Den svenska modellen bidrar direkt till detta. Företagen tjänar enormt på den svenska modellen. Den garanterar en hög produktivitet, en hög innovationskraft och en långsiktigt stabil utveckling. Men den garanterar också att alla får ta del av frukterna som skördas.
När Sverige går bra ska det komma alla till del, då krävs det också att vi alla är med och finansierar framtiden och utvecklingen. Ska Sverige även i framtiden ligga i topp i världen duger det inte att vi överger modellen för att kortsiktigt göra ännu större vinster.