När jag studerade statsvetenskap och svensk politik fick vi lära oss vad som menas med stark respektive svag regering. Det ritades upp en pedagogisk fyrfältare för det.
I den fanns efter en axel om regeringen hade majoritet eller inte. I den andra axeln handlade det om regeringen bestod av ett eller flera partier.
Riktigt stark var en regering som bestod av ett parti med egen majoritet. I modern tid är det bara Socialdemokraterna mellan valen 1968 och 1970 som haft den positionen.
En regering som består av ett parti, men inte har majoritet, har en svagare position. Hur svag kan diskuteras. Om partiet, och regeringen, har runt 45 procent av mandaten, som Socialdemokraterna hade på 70- och 80-talen och 1994-98, är positionen starkare för den svaga regeringen än om mandaten är färre.
Den lilla folkpartiregeringen under Ola Ullsten (partiet heter Liberalerna nu) 1978-79 hade bara 11 procent av mandaten. Därmed var den svagare än de S-regeringar som haft runt 45 procent av mandaten.
Ullstens regering hade dock en unik vågmästarposition i mitten på politiska skalan, som domineras av vänsterhögerfrågor kopplade till nivån på skatter och offentliga utgifter.
Ullstenregeringen hade två alternativ för majoritet i riksdagen. Det ena var med Socialdemokraterna, som hade 43 procent av mandaten. Det andra var ihop med de två andra borgerliga partierna: Centerpartiet (24 procent) och Moderaterna (16 procent av mandaten).
Åter till fyrfältaren. Det fjärde alternativet är en regering med flera partier, två eller fler, som ändå inte har majoritet.
Den blir väldigt svag, eftersom den är i behov av att kompromissa med minst ytterligare ett parti (I många frågor. Men exempelvis budget kan röstas igenom med relativ majoritet där det kan räcka med mindre än hälften av riksdagens röster om alternativet har ännu mindre stöd).
Så har det varit sedan 2010: alliansregeringen och S+MP-regeringen.
Ett parti som är litet kan bilda regering. Men det måste då ligga i mitten i politiken på nästan alla områden. Centerpartiet med sina nu nio procent av mandaten skulle kunna ha en chans att vara ett sådant parti. Men partiet har alldeles för högerliggande politik, vilket dess kravlista till S och Stefan Löfven visade.
Om Lööf och C hade varit beredda att föra en politik strax till vänster om mitten, med omfattande social välfärd och i stort sett samma skattenivå som i dag, skulle Lööf kunnat röstas fram som statsminister. Detta med sitt partis jaröster och nedlagda röstar från S, MP och V.