Blir det bara ett muttrande? Nu när Norge har naggat sin aborträtt i kanten, delstatsregeringar i USA går fram som ångvältar. Kommer den tredje vågens kvinnouppror nu, eller ja, ja herregud men det där sa vi redan i rösträttskampen, och om igen 1929, 1936 för att 1968 sluta niga och bli arga. Då var det motstånd som gällde. Gråt inte. Gå till angrepp. Och ingen kunde bli fri om inte alla var fria och män skulle också bli fria. Hej, var är liberalerna i dag, de som också slogs för kvinnors självklara rätt. Svenska kvinnors vänsterförbund försvann men de hann ge ut tidskriften ”Vi människor” under många år, när det blev Grupp 8 för hela slanten. Var finns ”åttorna idag”, de som gjorde motstånd mot ”etablissemanget”? Muttrar någonstans, ja, ja det har vi sagt förr och gratis p-piller och kollektivhus i stället för ensamhet.
Och åttornas döttrar är de arga och i politiskt uppror eller har de återtagit nigningarna? Låt dig inte suddas ut för kärleks skull även om den som suddar är öm och kärleksfull, sjöng vi under Källinglägret 1976 och på Kvinnomarschen i Västerbotten. Vi var arga, rent av förbannade.
Så här skrev Kungl. Utrikesdepartementet 1968 i en ”Rapport till FN över kvinnors status i Sverige” som regeringens svar för att främja kvinnors status: Kvinnofrågan måste ses som ” en funktion av hela det rollkomplex och den arbetsfördelning som uppfostran, traditioner och praxis” pådyvlats både män och kvinnor. För att förbättra läget krävs något betydligt radikalare än vissa ”speciella åtgärder som inriktas enbart på kvinnorna.” Lika nödvändigt är det att undanröja de betingelser som medverkar till att tilldela männen vissa privilegier, skyldigheter eller rättigheter. Utan att radikalt förändra arbetsfördelning mellan könen hemma och på arbetsmarknaden kan det inte bli någon avgörande förändring, sa den svenska regeringen 1968 via Maj-Britt Sandlund. Sociologer, påpekade hon, har också bidragit till förståelse för mannens emancipation, hans rätt att stanna hemma med barnen. Föräldraförsäkringen antyds ”fadern i likhet med modern, ska få rätt till ersättning”. I fråga om kvinnans ekonomiska självständighet, insåg regeringen det revolutionära 1968. Men särbeskattningen slopades och aborträtten infördes. Men kvinnor på kommunal nivå fick hårdnackat kämpa för dagis framöver. Förskolor är nu en landsbygdsfråga. Det är det inte, det är ännu en kvinnofråga.
De arga unga kvinnorna tillhörde inte alltid vänstern men de gick före, före många socialdemokratiska kvinnor och kvinnor som gjorde och tyckte som män: anpassa er. Tänk att männen kunde bli arga. Det är dags kvinnor, oavsett politisk tillhörighet, att ni gör regelrätt uppror. Ni får inget gratis. Det är dags för en kvinnomarsch genom Almedalen för de rättigheter som nu successivt tas ifrån oss kvinnor.