I Sverige lärde sig många länge att Sverige var neutralt och alliansfritt. Det upphörde att gälla på 1990-talet. Men begreppen har behållit en positiv innebörd.
Det finns dock de som inte har positiv erfarenhet av vare sig Sverige eller den av landet och många här länge omhuldade neutraliteten. Den neutralitet som sades tjänat oss väl.
De som har annan erfarenhet, från andra världskriget, är de i vårt mesta grannland Norge, i meningen längsta landgräns.
Den neutralitet Sverige utövade var negativ för norrmännen, både när den tillämpades strikt och när den bedrevs pragmatiskt.
I de fall då strikthet var ledstjärna blev det negativt för norrmännen på många sätt. Norrmän internerades, avvisades, hjälptes inte.
Detta eftersom Sverige inte av det under krigets första tid framgångsrika nazistiska Tyskland ville framstå som partiskt, med bristande upprätthållande av neutraliteten.
De gånger Sverige var pragmatiskt gynnade det inte heller det av nazi-Tyskland ockuperade Norge, alltså exilregeringen och motståndsrörelsen, och landets invånare.
Tillåtandet av förflyttning av tyska soldater på så kallad permission och (krigs-) utrustning på järnvägar, fartyg och med flyg genom svenskt territorium är främsta exemplet.
Om allt detta rörande Sveriges agerande mot Norge under andra världskriget har Eirik Veum skrivit en bok: Det svenska sveket 1940-45, Lind & Co (översättning till svenska: Jan Wibom).
Det är en anklagelseskrift över Sveriges beteende under det världskriget i vilket Norge och Danmark ockuperades av den nazityska diktaturen.
Sverige förhöll sig neutralt, mellan de stridande parterna med diktaturen Tyskland på den ena sidan och demokratin Storbritannien som framträdande land på den andra.
På den brittiska sidan fanns, efter 22 juni 1941, även kommunistiska diktaturen Sovjetunionen.
Men det landet hade vid anfallet mot Norge 1940 en pakt med Tyskland. Ändå fanns utbredda sympatier för Hitlertyskland särskilt i svenska samhällets övre skikt.
Tyskland gick också segrande fram i krigets inledning. Hitlers diktatur lade under sig demokratier.
Många såg dock Stalins kommuniströda Sovjetvälde som ett värre hot, som borde besegras.
Veums bok ger en annorlunda synvinkel där den i Sverige högt hållna neutraliteten i Norge ses som en dålig ursäkt att fegt stå vid sidan av när en fruktansvärd diktatur lägger under sig ett demokratiskt grannland och folk.
I Norge sågs, och ännu ses, svenskt agerande i neutralitetens namn under krigsåren som ett egoistiskt svek. Kanske med rätta.