Vi träder in i augusti och en bekant känsla för mig dyker upp. Under mina aktiva politikerår så brukade jag koppla på hjärnan i slutet av semestern och börja fundera på höstens utmaningar på den politiska kartan. Hur skall jag och partiet hantera dessa frågor och hur skall jag hantera samarbetspartierna och oppositionen. Jag minns starkt hur Bryggerifrågan och Nordstream dominerade mina sista aktiva år. Förra året hade jag inte denna känsla eftersom jag inte hade några åtaganden utöver fotarbete under valrörelsen. I år är det annorlunda, jag har en hel del åtaganden och dessa kräver en hel del huvudbry. Sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen och med 144 lägenheter så finns det mycket att ta hand om. Revisorsarbetet i Region Stockholm kommer att bli intensivt i höst och Sankt Lukas Stockholm/Gotland kräver sin tid och rymmer utmaningar. Utöver detta så skall jag ha ett gott pensionärsliv med Catharina. Catharina har haft liknande känsla så här års, hon känner doften av skolstart och längtar efter skolbarnen.
Nya masskjutningar i helgen visar tydligt den polarisering som utvecklats i USA under lång tid. Det började inte med Trump utan jag anser att den republikanska Tea Party-rörelsen har större skuld. Tea Party-rörelsen började som en proteströrelse inom det republikanska partiet och Newt Gingrich och Sarah Palin frontade extrema och lögnaktiga åsikter som dessvärre fått genomslag i den amerikanska politiken och påverkat partiet i negativ riktning. Tror inte att någon av demokraternas presidentkandidater kan förhindra den hatvåg och polarisering som sprider sig i USA. Inget kan stoppa Trump från att bli vald mer än han själv, fast han verkar komma undan med vad som helst. Det republikanska partiets anständiga politiker tiger still. Makten för partiet är viktigast.
Runt om i världen så torgför extrema politiker extrema åsikter i en rasande fart. Vi ser samma rörelse i Sverige, tre högerpartier som slåss om vem som kan föreslå de mest extrema åsikterna. Var finns de anständiga moderaterna?
Britterna har fått sin egen Trump. Boris Johnson har under lång tid, med skicklighet undergrävt Theresa Mays ställning som partiledare och premiärminister. Nu skall den man som likt Trump har sin egen sanning leda landet ur den europeiska unionen. Jag har samma känsla som när Trump installerades att det blir en kort karriär. Men jag är inte lika tvärsäker längre. Folk verkar vilja ha oseriösa politiker som regeringschefer. Får starka rysningar i kroppen när jag tänker på detta och samtidigt ser serien Babylon Berlin i SVT.