När man själv eller en nära anhörig blir sjuk får man en bra och verklig insyn i den gotländska vården. Vi som bara fått följa välfärdsarbetet utifrån har ofta en sämre bild av hur den fungerar. De stora rubrikerna brukar ofta handla om de problem som finns och de fel som görs. Felbehandlingar, överbelagda avdelningar och dålig ekonomi får vi ofta rapporter om.
Sällan får de patientundersökningarna som görs något större utrymme, även om de visar på hur bra patienterna upplever den vård de fått. Eller det är kanske därför de inte får något större utrymme. Vården gör bara det som vården ska. Det vill säga dagliga underverk.
Detta verkar gälla även andra delar av välfärden där viktiga arbetsuppgifter ses som vilket dagligt arbete som helst och bara får rubriker när det avviker från det normala fantastiska resultatet. Det dagliga toppresultatet med betyget MVG ses som normalt. Bara rena underverk ses som positiva nyheter, medan VG ses som kris.
Under närmare en månad har jag på nära håll fått följa hur en av lasarettets avdelningar jobbar. Jag är inte annat än djupt imponerad. Svåra, möjligen multipla, diagnoser, med olika verkan på patienter ska sorteras upp för att hitta bästa möjliga åtgärd.
Ett detektivarbete som verkligen inte är lätt. Patienter som ibland förlorar hoppet på att bli bättre, tillsammans med patienter som aldrig kommer att bli bättre ska hållas på så bra humör som möjligt.
Svåra samtal om livet efter detta, de viktiga vardagssysslorna som måste göras hur tråkiga de än är och vardagsgnabb med glimten i ögat blandas under arbetspassen. Smärta ska lindras, toalettbesök ska underlättas och hygien ska skötas.
Detta samtidigt som medicinska undersökningar, beslut och behandlingar ska göras. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, terapeuter och de andra experterna bildar kompletta team på avdelningarna och jobbar tillsammans med patientens bästa i fokus. Den avdelningen jag fått förmånen att se i arbete har också visat på en fantastisk medmänsklighet vilket överraskat mig enormt mycket.
Jag hade naturligtvis hoppats på och förväntat mig att möta professionell och empatisk vårdpersonal, men det jag mötte var så mycket mer. Det jag mötte var kärlek och omtanke på en helt annan nivå. Man skulle absolut kunna kalla den familjär.
Så sträck på er ni välfärdens alla superhjältar. Ni gör verkligen underverk varje dag. Och ni på avdelningen jag fått se arbeta. Stort tack för allt. Från det fantastiskt goda kaffet vi anhöriga fick köpa, till den vård, omsorg och kärlek ni ger patienterna.