Arbetarrörelsen har historiskt sett alltid haft mannen som norm och skötsamheten som strategi. Vid 1900-talets början präglades den av väckelse, nykterhet och bildning. Kvinnors rösträtt fanns inte på kartan.
Sverige blev sist ut i Norden med kvinnlig rösträtt. Folkhemsideologin infogades på 30- talet och skötsamhetsideologin. Skötsam i hemmet var kvinnans motsvarighet till den skötsamme arbetaren. Kvinnor fanns på fabriken, på ladugårdsgolvet och i hemmet, men få möjligheter gavs i övrigt eller uppmuntran.
Arbetarkvinnor kom snabbt ut i arbete, men först på 1960 talet fick kvinnor och män lika tillgång till arbetsmarknaden, till skillnad från andra länder i Europa som förordade arbetskraftsinvandring. Men svenska kvinnor fick aldrig likalön för samma arbete.
Parterna på arbetsmarknaden har hållit tillbaka kvinnolöner, oavsett tydlig statistik på antal ensamstående hushåll som vuxit alltmer över åren. Eller allt tal om kvinnliga fattigpensionärer som ständigt tydliggjorts. Nu står man där med ett samhälle och en lönebildning kvinnor vänder ryggen åt. Lärare, sjuksköterskor, omsorgspersonal kvinnoyrken i alla tider saknas överallt.
Kvinnor gör uppror i en evigt mansdominerad värld, där män försett sig själva. Där män sett om sitt hus. Arbetstider, semester, fritid och lön. Den historiska ojämlikheten upprätthölls årtionde efter årtionde.
Klass och kön har alltid skavt emot varandra inom arbetarrörelsen. Sent skall syndaren vakna. På 2000-talet blev socialdemokratin plötsligt feministisk efter att under ett sekel förnekat dess existens: Kvinnors rätt.
Saltsjöbadsandan, den omtalade och ständigt berömda svenska modellen för löneuppgörelse mellan fack och näringsliv, har inte gynnat kvinnolöner. Makt skapas genom splittring eller enad front. De olika löner mellan man och kvinnor har sitt ursprung i särskilda kvinnolöner inskrivna i kollektivavtalen långt tillbaka, då man såg på kvinnor som en sämre sorts arbetare.
De ansågs ha sämre muskelmassa, ingen teknisk förmåga och hög frånvaro. Det orimliga i detta, olika lön för samma arbete, gjorde SAF och LO länge till något rimligt.
Nu står man där med ändan bar, trots låglönesatsningar. Kvinnor är självständiga varelser. Tro mig. Efter lång förnekelse av deras behov, vilja och ambitioner går många nu sin egen väg. De låter sig inte längre kvävas eller styras. De bara går. Fullt förståeligt. Nu gäller det för alla arbetsgivare att springa ikapp samma kvinnor viftande med bonusar.
Nutidens unga kvinnor är inte bara flitiga, begåvade och utrustade med egen vilja, de är inte heller trofasta manliga principer.