Rädslan är en mycket dålig rådgivare sa advokatsamfundets Anne Ramberg i sitt sommarprogram.
Det är därför illa att så många politiska partier har anlitat rädslan som sin främste rådgivare.
De politiska budskapen är alarmistiska, sprängfyllda av eländesbeskrivningar och det ser inte ut att finnas någon ände på alla problem som väntar oss.
Det finns hur mycket som helst som kan användas som ammunition för att få oss att bli alltmer rädda.
Och det spelar absolut ingen roll om vi har anledning att vara rädda eller inte.
Det finns ingen plats för fakta där rädslan tagit plats.
Lika lite som någon som är mörkrädd låter sig övertygas om att det ser likadant ut i rummet som när lampan var tänd så låter sig människor lugnas av att mord trots allt är ett sällsynt brott i Sverige liksom de dödliga skjutningarna.
Att bura in allt fler människor under allt längre tid kommer under alla förhållanden inte att minska brottsligheten. Det har forskningen återkommande slagit fast.
Istället pågår det tvärtom en strid om vem som föreslår flest poliser och de längsta straffen.
Jag besökte för några år sedan Cook County Jail, ett häkte i Chicago, där satt det då 34 000 personer. Varje kväll häktades 1 100 personer.
Så rimligen borde USA ha kommit tillrätta med kriminaliteten. Men så är det inte.
2,2 miljoner amerikaner sitter i fängelse och 75 procent av dem återfaller i brott.
Att sätta alltfler människor i fängelse under allt längre tid är inte någon framgångsrik modell.
Men striden om vilket parti som kommer att vinna kampen om de hårdaste straffen kommer att fortgå.
Att ingjuta framtidstro hos människor verkar vara en förlegad idé. Ändå är det vad alla framgångsrika politiker och rättvisekämpar gjort.
”Så är vi alla drömmare och visionärer, låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare”.
Så sa John F Kennedy på 60-talet. Det är en galant formulerad mening med mycket innehåll.
Den är dessutom uppfodrande och ingenting för folk som vill ligga på sofflocket och dra sig.
Hjalmar Branting var också en mästare på formuleringar.
”Och liksom mitt förstånd säger mig, att vår syn på samhällsutvecklingen är rätt, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”
Vi behöver ha förhoppningar om att något annat än en ständigt stegrande känsla av otrygghet och rädsla är möjlig. Annars kommer vi att stanna i växten och kväva våra bästa stämningars längtan.