Man måste lyssna på vanligt folk och ta deras oro på allvar annars kommer trumpismen att skölja över oss. Det är den vanligaste analysen i efterdyningarna av det amerikanska valet. Det låter ju vettigt men vad betyder det?
Vanligt folk till exempel, vilka är det? Inte ens ordböckerna har något bra svar. Med vanligt folk där avses kreti och pleti eller gemene man. Kreti och pleti är i sin tur synonymt med allehanda löst folk och gemene är den vanlige mannen på gatan.
Eftersom man ska lyssna på vanligt folk kan det ju vara en bra att ha ett hum om vilka de är. För nästa utmaning är att ta reda på vad de oroar sig för.
Om man med vanligt folk menar dem som upplever att de blivit ställda åt sidan och tycker att det är invandringspolitikens fel och därför röstar på Donald Trump, Jimmie Åkesson, Marine Le Pen och på Brexit så hittar man dem i alla läger.
De är högavlönade, arbetslösa, lågavlönade, rasister, fascister, mellanchefer, höga chefer, kristna, muslimer, invandrare, kvinnor av alla de slag och åldrar, de som vill kasta ut det gamla etablissemanget, de som vill ge politikerna ett tjuvnyp och de som är allmänt arga och som inte känner igen sig i det nutida samhället.
Alla tycks i alla fall vara överens om att det är högerkrafterna och främlingsfientligheten som vinner stort på det missnöje som sägs gro i folkdjupet.
Den vanligaste åsikten tycks vara att det är fråga om människor som har fått stå tillbaka medan andras välstånd ökat. För det tilltagande klassamhället får människor att vilja ta revansch och slå tillbaka mot de som skapat klyftorna. Att råda bot på det missnöjet är ju enkel match.
Det är bara att sluta fatta politiska beslut som leder till att klyftorna i samhället fortsätter att öka. Idag jobbas det hårt inte minst från allianspartierna för att se till att klyftorna ökar ännu mer.
Det sker under benämningar som att man måste sänka trösklarna in på arbetsmarknaden det vill säga sänka lönerna. Det bygger på samma tankesätt som låg till grund för minskningen av a-kassan och åtstramningarna i sjukförsäkringen. Vissa människor måste man skruva till hårt innan de inser att de måste ta sig upp från sofflocket och sluta parasitera på andra.
Låga löner till de som utför ”enkla” jobb i rut- och rot sektorn och skatteavdrag till de som utnyttjar dem är ett annat exempel på klyftpolitik.
Skatterna går i allt högre grad till privata anordnare av vård, omsorg och skolor och deras vinster. Att ändra på det uppfattas som ett hån av de som har fria dragningsrätter till våra skattepengar. Medan det stora flertalet tycker att det ökar ojämlikheten och att pengarna därför ska gå till verksamheterna och inte till vinster. Här finns det ett väldigt gap mellan etablissemanget och en majoritet av väljarna.
Varför inte börja med den frågan. Det går att minska oron och gapet mellan väljare och valda om man nu vill undvika kommande missnöjesval.