Att vi vägs och mäts med olika politiska måttstockar är inte någon nyhet. Villaägare är exempelvis en grupp som gynnats i årtionden. Politiker är genomgående rädda för villaägare, de har varit skötebarn sedan den socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng slog fast att ”villaägarna är vårt folk”. Att han försökte lägga rabarber på villaägarna uppskattades inte av andra partier som också känner sig befryndade med villaägarna och den medelklass de representerar.
Politiska skötebarn har en fredad tillvaro, de ska inte i onödan störas med politiska idéer som exempelvis minskade ränteavdrag. De ska istället uppmuntras med skatteavdrag och löften om att inte drabbas ekonomiskt. När villaägarna får ROT-avdrag för att renovera sina hem tvingas istället hyresgäster bort från sina hem på grund av kraftiga hyreshöjningar efter en renovering.
Alliansregeringen gjorde om fastighetsskatten 2008 därför att det var en omoralisk skatt. Den gick inte att förutse och den höjdes för dem som bodde i attraktiva områden.
I media framträdde änkor och skärgårdsbor som riskerade att drivas från hus och hem på grund av fastighetsskatten.
Givetvis fanns det villaägare som hade det kämpigt och som var rädda för att behöva flytta.
Men det som absolut inte går att förstå är varför det inte är omoraliskt att tvinga hyresgäster att flytta från sina hem?
Det är istället en omhuldad politisk idé som drivs av borgerligheten och de partier som står bakom 73-punkts programmet.
En statlig kommission ska ge sig ut på jakt efter de hyresgäster som betalar för låg hyra, den ska bli ännu högre för de som bor där många andra vill bo.
I SvD skriver en av alla anhängare av fri hyressättning, ”friare hyressättning skulle betyda högre hyror för en del hyresgäster – eftersom priset skulle närma sig den faktiska marknadsnivån. I Storstockholm och Storgöteborg skulle hyran för medianhushållet öka med omkring 55 procent, medan den i stora delar av landet hade varit i princip oförändrad. Detta skulle ge fler människor möjligheter att skaffa sig en plats att kalla hem”.
Vart de skulle ta vägen som tvingas lämna den ”plats de kallar hem” framgår inte.
240 av landets 290 kommuner har bostadsbrist vilket innebär högre hyror på många fler platser än Storstockholm och Storgöteborg när man ”ska närma sig den faktiska marknadsnivån”.
Att detta ekonomiskt starka och högteknologiska land inte kan se till att folk har tak över huvud är obegripligt. Att så många anser att lösningen är att tvinga hyresgäster att flytta från sina hem för att låta de betalningsstarka ta deras plats är ännu mera obegripligt.