Tangentborden ryker varma runtom på landets redaktioner när kloka personer ska försöka analysera valets utgång och konsekvenser. Vem som kommer sitta vid makten de kommande fyra åren är alltjämt höljt i dunkel både på nationell nivå och här på Gotland.
Min inställning är att Gotland behöver ett handlingskraftigt och ansvarstagande majoritetsstyre för att möta de utmaningar vi står inför. Men mer än så tänker jag inte spekulera i denna krönika.
För istället för att ägna oss åt spelteori tror jag att vi måste börja prata mer politik och mer ideologi. Vi ska med respekt för varandras olikheter våga mötas och bryta våra skilda uppfattningar om hur ett samhälle bäst organiseras. Allt under demokratiska former och principer.
Det sägs att varje generation behöver återerövra demokratin. Det börjar bli hög tid för det. När allt fler unga svarar att demokrati inte är viktigt och att Sverige skulle styras bäst av experter så oroar det mig. Kampen för demokratin och allmän och lika rösträtt vanns för knappt hundra år sedan i Sverige. Det är en kort tid då alla medborgare fått använda sin röst för att uttrycka sina drömmar och strävanden. Min mormor föddes endast något decennium senare. I ett helt annat Sverige.
Oavsett ideologisk inriktning. Om vi ansluter oss till Socialdemokraterna, Moderaterna eller Liberalerna så är den liberala demokratin det som utgör fundamentet för Sverige. Inom ramen för de demokratiska principerna kan vi sedan debattera och tvista om skolan, sjukvården, välfärden och fördelningspolitiken.
Demokratins absoluta hörnsten är samtalet. I måndags var vi många som hade förmånen att få lyssna till Jan Eliasson på Almedalsbiblioteket. Han fick under knappt två timmar berätta om sina erfarenheter och betraktelser. Under samtalet återkom han till ordets makt och behovet av samtal. Vikten av att mötas och diskutera.
Men för att kunna engagera och aktivera så många krävs frågor att samlas runt. Det råder inte brist på brännande och aktuella ämnen att ta tag i. Klimatet är vår tids stora ödesfråga. Vi är den första generationen som kan lösa utmaningen men kanske den sista om vi misslyckas. Det behövs fler samtal om hur vi kan åstadkomma en förändring. I det är vi många som kan bidra. De politiska partierna, folkbildningen, biblioteken, forskningen, ideella organisationer, skolan och näringslivet för att nämna några.
Demokratin behöver revitaliseras. Och ska vi lyckas med det måste vi vitalisera samtalen mellan och med varandra. Av alla sätt att styra ett land, en region eller en kommun på är demokratin det i särklass bästa. Därför måste vi alla återerövra och säkra demokratin för kommande generationer. Det måste vara överordnat alla politiska schismer däri.