Ett enigt konstitutionsutskott (KU) har kritiserat regeringen på tio punkter, vilket i sig är unikt.
Det är också en allvarlig signal om på vilket sätt Sverige styrs i dag. Betraktat från utsidan, ser det mer ut som att det enskilda partiets politik är viktigare, än ansvaret för helheten och att beslut tas på ett genomtänkt och korrekt sätt. Det ger också intrycket av att det är viktigare att det går fort, än att det blir rätt.
Bland de punkter som kritiseras märks bland annat: en eventuell stängning av Bromma flygplats, frysningen av Förbifart Stockholm, erkännandet av Palestina och hanteringen av vargfrågan.
När det gäller vargfrågan, kunde vi tidigare i höstas också betrakta en öppen konflikt mellan landsbygdsministern och miljöministern.
Även det är mycket ovanligt, och anmärkningsvärt. Många har högre förväntningar på en regering.
Politik är svårt, och ibland svårt att tolka för oss som befinner oss utanför maktens kärna, men kanske också för dem som är mitt i den.
Men trots det ställer vi krav på att regeringen arbetar för landet och skattebetalarnas bästa, att de ser till helheten, och inte minst, att de hushållar med budgetmedel och följer konstitutionen.
I dagarna presenteras SCB:s stora partiundersökning. Moderaterna och Sverigedemokraterna går framåt, Folkpartiet och Kristdemokraterna backar. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är ännu största blocket.
Ett nyval i dag, skulle enligt den här undersökningen inte förändra så mycket.
Därför kan också regeringen regera vidare med stöd av Decemberöverenskommelsen. Men nog är det fler än vanligt som funderar över om regeringen håller mandatperioden ut.
Polariseringen ökar i samhället, istället för att ta avstånd borde vi hjälpas åt. Ett exempel är stad och land. Urbaniseringen har gått hårt fram i Sverige, vi är det land i EU som har urbaniserats snabbast.
När allt fler bor i staden, och då har det naturligt som sin referens i beslutsfattande, riskerar vi att hamna i en ond cirkel, där staden är norm och landsbygden undantaget.
Att det finns butiker och bredband på landsbygden är naturligtvis viktigt, men det räcker inte.
Därför är det bra att landsbygdsministern tänker tillsätta en parlamentarisk utredning, med uppgift att ge förslag på hur en långsiktig landsbygdspolitik bör se ut.
Nu är det inte politiken som sitter ensam på lösningen. Men politiken kan stötta och underlätta för såväl företag som för oss som bor på landsbygden.
Att granska förslag till politiska beslut genom landsbygdens glasögon vore nyttigt.
Vi har ett stort behov av landsbygdssäkra beslut.