Jag håller på och städar jag. Visst, lite sådant där vanligt dammtorkande och putsande men framför allt är det numera en ständig jakt på att ha färre ägodelar i hushållet. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om livets små snirklar och krumsprång har lett fram till att jag numera är oerhört trött på de flesta av prylarna som ligger och samlar damm eller hukar i köksskåpen när man försöker proppa in ytterligare nyinköpta pryttlar.
Nu räknar jag inte med saker som någon gjort med själ och hjärta och överlämnar. Jag tänker på forna loppisfynd och spontaninhandlande reafynd från tidigare inköpsrundor i livet. Då när det fortfarande var kul att konsumera, innan den stora mättnaden. Jag minns förväntningarna inför en söndagsauktion med Uffe eller Thage, eller i bästa fall bägge auktionisterna och deras medarbetare. Fyndlådorna och alla bra-ha-att saker. Oj, så många fyndlådor jag inhandlat. På den tiden var jag nästan rädd för att komma tomhänt hem efter en eller två auktioner. Det var verkligen en annan tid i mitt liv.
Så jag städar för give våld. En relativt stor kartong med udda porslin och salladsslungan som användes alldeles för sällan för att motivera det betydande utrymmet den tog i övre köksskåpet till höger. Såssnipa och udda fat i old english-utförande samt i precis rätt grön kulör gör ondare att lyfta ner i kartongen. Då försöker jag tänka att det är någon annan som blir lyckligare av att få dessa godbitar inhandlade för en tia i en välgörenhetsbutik med secondhand inriktning.
Jag har sagt det många år nu: Återvinningscentralen väcker mycket mer euforisk glädje i mig än vilken realisation som helst. Jag köper gärna två exemplar av min bästa T-shirt för att slippa gå och handla kläder igen. Mitt bästa är om jag kan ärva ett ytterplagg som sitter bra. Ett plagg med en historia att förvalta.
Mellansonen har börjat med keramik vid ett kooperativt projekt på Signalgatan där alla trångbodda människor kan få breda ut sina kreativa vingar och skapa saker tillsammans eller själv utan att man behöver ha en uppsjö av prylar hemma för att skapa någonting med händerna. Jag tror att det är ett tecken i tiden att man samlas under ett gemensamt tak och skapar tillsammans, eller för sig själv, men att man delar på verktygen. Det måste vara dags för delningsekonomi igen efter decennier av att samla på egen kammare. Jag kan väl ändå inte vara ensam om att vara så evinnerligt trött på saker.
Men mellansonens keramik tröttnar jag nog aldrig på. Jag fick tre muggar i födelsedagspresent häromdagen. Muggarna har trattkantareller till öron. Jag vet att det låter skumt men det är fantastiskt. Prylar som verkligen betyder något. Det är det som skall finnas i de förut överbelamrade skåpen.