Ibland när det vaknas på natten och det är svårt att somna om, försöker jag räkna saker.
Det händer att jag tar mig an den klassiska med lammen som hoppar över staketet. Men det gör mig inte direkt sömnigare.
Försöker hitta nya vägar, senast blev det hur många bilar som passerat revy i mitt liv. Det har blivit en hel del, men minns dem alla. En del med kärlek. Andra med förtvivlan, över vilket dåligt köp det var.
Vi är nu uppe i 20 bilar, min fru och jag, under 46 år. Kan tyckas vara många, men eftersom vi bott på landsbygden har vi nästan alltid haft två bilar. Och kvaliteten var kanske inte den bästa på de begagnade bilarna vi köpte under de första 20 åren.
Den första bilen var vinröd. Det var en Austin Maxi av 1974 års modell, som vi hade köpt av en arbetskamrat till mig. Den tog oss med viss möda till södra Frankrike när vi åkte på bröllopsresa 1979. Hade bara haft körkort i fyra månader. Så här i efterhand kan man ju faktiskt tycka att det var ganska modigt, eller dumdristigt. Men det gick bra. I varje fall för oss.
Austin Maxi var en engelsk bil som inte finns längre. I den vevan vi köpte den såldes den inte längre som ny i Sverige. Men de modeller som redan fanns var godkända för trafik, även om den släppte ut mer avgaser än vad som var hälsosamt. Men på den tiden fanns tyvärr inte det miljötänk vi har idag.
Hur som helst bjöd bilen oss på några riktiga äventyr under den här resan.
Det började redan när vi skulle av kvällsbåten i Oskarshamn. Bilen var väldigt låg, och rampen lite för hög. Där rök avgasröret. Vi fick med vår brummande bil, utan ljuddämpare, ta oss till ett hotell för att invänta morgonen och en verkstad. Som tur var fanns det en återförsäljare som hade ett avgasrör av märket kvar, så vi fick snabbt ett nytt. Och blev 1 500 kr (7 100 idag) fattigare direkt.
Vi tog oss mot Frankrike, där vänner väntade, på småvägar genom Tyskland. Ville inte utmana autobahn. I södra Tyskland, innan vi skulle svänga till höger mot Frankrike, började växellådan bråka. På den femväxlade bilen gick det helt plötsligt inte att få i ettans växel. Övriga fungerade, och vi tog oss på helspänn till vårt mål i södra Frankrike. Det var i det närmaste ett mirakel.
Bilen hamnade på verkstad igen. Och den här gången kostade det 3 000 kr att laga, vilket alltså är drygt 14 000 kr i dagens penningvärde. En stor del av vår reskassa var förbrukad. Men vi hade fått en bil som var i princip som ny (i varje fall för stunden), och fick ett äventyr som vi aldrig kommer att glömma.
När vi väl kom hem höll bilen i några månader, men sedan ville inte kopplingen vara med längre. Det blev en sista enkel resa till skroten i Södertälje.
Nummer två blev det en japansk bil. Men det är en helt annan historia, och inte alls så händelserik som den med vår första och sista engelska bil.
Om jag somnade av det här. Jo, faktiskt.