Pride har varit ett genomgående tema i mina flöden på sociala medier de senaste veckorna. I slutet på förra veckan gick Stockholms Prideparad av stapeln, med 50 tusen deltagare i tåget och en halv miljon åskådare.
Bilderna på alla dessa människor i paljetter och smink i hela regnbågens färger var uppfriskande, kanske till och med välbehövligt för många av oss att se efter den hysteri i debatten som alltmer omger frågan kring transpersoner och könsidentitet.
Ett praktexempel på någon som hamnat mitt i skottlinjen för kulturkriget är OS-boxaren Imane Khelif som efter sin första OS-match blev anklagad för att vara en man.
Men låt oss klargöra, Khelif är inte en transkvinna, utan en cis-kvinna. Hon är född och har levt hela sitt liv som en biologisk kvinna, och påståendet om att hon skulle vara för maskulin för att tävla mot kvinnor kommer från IBA, en ryskledd organisation med nära kopplingar till Kreml. Men olika debattörer som Trump och Elon Musk har inte bara svalt betet utan hela kroken när de spunnit vidare på Kremls lögner på Twitter.
I Sverige har vi själva haft en annan debatt om kön och könsidentitet som blossat upp. Den 29 juli publicerade Försvarsmakten ett inlägg, på bilden framträder en handfull soldater med en pride-flagga i bakgrunden samt texten “Vi kommer kämpa till sista hen”.
En eloge borde ges till den personen som hanterade kommentarsfältet som fullkomligen exploderade av homofobi och transfobi. Det var en total avsaknad av förståelse för att Försvarsmakten står upp för mänskliga rättigheter, vilket bland annat då innefattar rätten till sin sexualitet och könsuttryck.
Men det som kanske är mest anmärkningsvärt i sammanhanget är de moderata riksdagsledamöter som på Twitter hakade på tåget. Att tankar som att ordet hen skulle vara olämpligt för statliga myndigheter att använda eller att det skulle vara könsförnekande kan luftas av borgerliga företrädare likväl även företrädare för Sveriges statsbärande parti är helt sjukt.
Att gömma sig bakom ordet hen för att ursäkta den homo- och transfobi som alltmer fritt får härja i vårt samhälle är ovärdigt. Det gör mig arg, besviken, men framför allt orolig över vilken riktning vi är på väg i.
Det finns andra och betydligt mer allvarliga problem vi istället borde lägga vår energi på än dessa hjärnspöken tillika symbolhandlingar för kulturkrigets räkning.