För er som läser det här är Janssons frestelse kanske en självklarhet på julbordet. En läckerhet som ni har väntat på i ett år.
Själv kommer det rysningar bara jag tänker på Janssons. Maträtten är förknippad med ett stort mattrauma i mitt liv, som förföljt mig i 60 år.
Vi backar till 1964.
Då var Janssons frestelse vanligt i skolbespisningen. Liksom lever och pölsa, mat som dagens skolbarn knappast känner igen
Personalen i bespisningen la upp maten på tallriken och den skulle alltid ätas upp till sista smulan.
Så kom vi till den där dagen då det stod Janssons frestelse på menyn. Bad om att få så lite som möjligt. Det tyckte inte mattanten, som slevade upp en rejäl portion.
Och där satt jag, med mina klasskamrater vid långbordet på den idylliska Visbyskolan, och försökte verkligen att få i mig det som serverats. Men det gick inte.
Läraren som var matvakt såg mitt besvär. Men tro inte att han kom till undsättning. Tvärtom. Han ställde sig bredvid mig och sa med sin strängaste röst: ”Ulf lämnar inte bordet förrän maten är uppäten. Även om det så tar hela dagen”.
Så där satt jag. Det tog en och en halv timme innan läraren var nöjd. Att jag missade början av nästa lektion tog han ingen hänsyn till. Maten skulle ner. Och ner kom den, mellan kväljningar och tårar, och som sedan blev ett sånt trauma att jag aldrig mer skulle äta Janssons frestelse. Trodde jag.
Hur gick det då när det serverades Janssons i skolan senare? Jo, min mamma, som blev ganska upprörd när jag berättade vad som hade hänt skrev en lapp till läraren som övervakade mig. Där stod det kort och gott: ”Ulf tål inte Janssons frestelse”.
Jag fick äta något annat. Förmodligen smörgåsar. Det gjorde inte ont. Och min revansch blev till slut total. Minns fortfarande namnet på läraren, och precis hur han såg ut, så det satte verkligen sina djupa spår.
Nu tar inte historien slut här.
För några dagar sedan var vi hembjudna till goda vänner på middag med jultema. Det började med glögg och snittar, sedan kom varmrätten: Janssons frestelse.
Min hustru tittade på mig, och undrade hur jag skulle reagera.
Då var jag tvungen att dra den här berättelsen för kamraterna runt bordet.
Min värd, undrade om han skulle beställa hem en pizza. Jag tackade nej, och sa: ”Jag gör ett försök, efter 60 år måste jag våga prova igen.”
Kände hur smaklökarna försökte ta till sig vad det var som kom in i munnen när jag tog den första tuggan. Det hade ju gått så många decennier sedan senast.
Jag fick en mindre portion. Och tyckte att det var riktigt gott. Inga kväljningar, inga tårar, bara ett konstaterande att det här var ju inte så farligt.
När tallriken var tom sa jag: ”Tar gärna en portion till…”
God jul!