Den 29 november var det internationella dagen för kvinnorättsförsvarare, eller Femdefenders som organisationen Kvinna till Kvinna kallar dem. En växande rörelse i världen som modigt står upp för kvinnors lika rättigheter. Kvinnor som vågar berätta om våldtäkt, mord och kränkningar. Om näthat och gatuhat. Om ”Shaming-kampanjer” där kvinnorättsförsvarare hängs ut i sociala medier. Bara för att de kräver sina mänskliga rättigheter och att få dela makten i samhället, i fredsprocesser och i parlament. I linje med FN:s Deklaration om mänskliga rättigheter och andra FN-dokument som tillerkänner kvinnor deras självklara rättigheter.
Men varför ser det då ut som det gör i världen? Att halva befolkningen inte har halva makten? Svaret är föråldrade traditioner och cementerade patriarkala strukturer. Och, ve och fasa, att männen riskerar att få lämna ifrån sig en del av sin makt. Oroande nu är de strömningarna vi ser i Europa när nationalistiska partier gör sitt inträde på de politiska arenorna. Ett hot mot medmänsklighet och solidaritet.
Kvinnor som idag står i första ledet måste stärkas och stöttas. Om inte, hur skall då alla kvinnoförsvarare kunna röra sig framåt.
Sverige har också sin historia. Först 1864 förlorade mannen sin lagliga rätt att aga sin hustru. Tänka sig att lagen en gång stipulerade en sådan rätt. Dock ser vi ledsamt nog våld i hemmen än idag. Och näthat som florerar.
Femdefenders har det funnits sedan 1800-talet, fast de nedlåtande kallades för kvinnosakskvinnor. Alla dessa kämpar från Fredrika Bremer och framåt och in i vår tid. Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 och kom in i Svenska Akademien 1914, men inte hade hon rösträtt. Gotländska Wilhelmina Skogh var i början av 1900-talet Sveriges högst betalda kvinna och chef för Grand Hotel, men inte hade hon rösträtt. Det dröjde till 1937 innan en kvinna fick en professur (Nanna Svartz) och till 1947 innan Sverige fick första kvinnliga statsrådet (Karin Kock). Karin Söder blev första kvinna som partiledare 1986 och först i år, 2014, har Sverige fått en kvinna som ärkebiskop (Antje Jackélen). Man blir lite matt av att påminnas om denna sega historia. De patriarkala strukturerna är svårgenomträngliga. Se bara hur det ännu är i näringslivets storföretag.
Att stå upp för kvinnors rättigheter kan uppenbarligen vara livsfarligt i världen idag, men är livsviktigt för ett samhälles medmänskliga utveckling.