Grön vrede gav bruna metoder

Om aktivisterna vill ha inflytande, får de övertyga, inte skrämmas.

Djurrättsaktivister under en demonstration i London.

Djurrättsaktivister under en demonstration i London.

Foto: Alberto Pezzali

Krönika2025-04-22 09:05
Detta är en ledarkrönika. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Utrikeskrönika

I maj skulle Günther Felßner bli Tysklands nya jordbruksminister. Som ordförande för Bayerns lantbruksförbund, BBV, och före detta vice ordförande för Tysklands lantbruksförbund, DBV, ansågs han som en stark, engagerad och erfaren kandidat. Men han var också ett rött skynke.

Nomineringen väckte ont blod hos miljöorganisationer som menade att han hade en alltför stark koppling till näringen och att hans politik kunde innebära försvagade miljöregler. Som bränsle i debatten användes att han tidigare godtagit ett, vad som kan liknas vid, strafföreläggande efter att pressvatten från hans ensilage runnit in på grannmarken – trots att skador på vattendrag och träd inte kunde påvisas (N-land 1/10 – 2018).

Missnöjet tog en mörk vändning 24 mars.

Aktivister från Animal Rebellion stormade då Felßners gård. De klättrade upp på stallet, tände rökfacklor och hängde upp en banderoll med texten ”Ingen djurförtryckare som jordbruksminister.” Felßners fru Doris befann sig i stallet. Inlåst bakom banderollen samtidigt som röken trängde in, trodde hon att hon skulle dö. "Jag vågar knappt gå in i stallet ensam längre", berättar hon för NN.de (28/3).

Dagen efter drog Felßner tillbaka sin kandidatur. ”Jag var tvungen att ta det här beslutet för att skydda min familj”, sade han till BR24 (28/3).

Dådet har väckt kritik från tyska politiker. Till och med företrädare för De Gröna har tagit avstånd – mer än vad svenska miljöpartister förmår vid dylika händelser.

Det är hoppingivande. Demokratin behöver gemensamma spelregler, inte godtyckliga undantag. För när hot får människor att lämna politiken urholkas demokratin. De som drar sig ur är ofta de med vardagserfarenhet och verklighetsförankring. Kvar blir de med livvakter och inget att angripa. Så förskjuts det demokratiska samtalet bort från verklighetens folk och in i bubblor av ideologisk renlärighet och karriärpolitik.

Det är inte bara fegt att ge sig på en makthavares familj – det är rätt korkat också. För vad är det egentligen aktivisterna kräver? Jo, ett samhälle där politisk makt uppnås genom att tysta meningsmotståndare – där fysisk dominans råder över ord? Det är en kamp de själva inte kan vinna.

För i den världen – där samhället styrs av den med störst våldskapital – alltså förmåga att fysiskt eller praktiskt hantera motstånd, oavsett om det är en trilskande tjur, en trasig traktor eller en konfrontation – har urbana aktivister med snäv och ideologiskt formad diet liten chans mot bonnpojkar. Aktivisterna vill förändra systemet med metoder som, om de tillämpas konsekvent, lämnar dem själva utanför. Det är ett självmål i kampen om inflytande.

Demokrati är inte en armbrytning – det är ett samtal där idéer tävlar, inte muskler. Om aktivisterna vill ha inflytande, får de övertyga, inte skrämmas. Och om lantbrukarna ska behålla sin röst, räcker det inte att vara starkast – de måste också formulera varför deras värld är värd att bevara. Annars riskerar vi ett samhälle där ingen lyssnar.

GA

Detta är en utrikeskrönika från Gotlands Allehandas ledarsida.