Jag kommer ihåg vartenda registreringsnummer på alla bilar jag ägt. Vad skall jag göra med den kunskapen? Jag borde ta in ny kunskap, till exempel AI och processledning. Ändå ligger det gamla registreringsnummer och skramlar i huvudet.
Mitt förhållande till bilar är precis som till modern teknik. Det är bra när det funkar och jag blir förbannad när det är tvärtom. Jag omger mig av arbetande människor som äger kompetensen att fixa till bilar och datorer när det krånglar. Jag har nästan gett upp. Ibland försöker jag laga något själv men för det mesta slutar det ändå med att Tobias eller Willie får komma till undsättning och jag har slarvat bort några värdefulla timmar av det som vi kallar livet.
Bara för att jag är njuggt inställd till bilar betyder det inte att jag inte kan utveckla känslomässiga band till dom. Telefoner och datorer har jag aldrig fäst mig vid men bilar är något annat. Kanske därför som registreringsnumren ligger kvar i huvudet? När en Volvo Amazon puttrar förbi känner jag en varm, vemodig vind och tänker tillbaka på BWW 866 och CDY 605. BWW satte jag i ett träd norr om Björkhaga när körkortet inte hade fyllt ett år. CDY köpte jag efter mötet med tallen och staketet, jag kommer ihåg att jag körde den från Östergarn och att jag upplevde det som att den kom från en annan del av världen.
Världen var snävare då och Gotland var större. Kanske blir det så när jag mest cyklade omkring i Eskelhem och Tofta innan körkortet kom. Sedan var det dags att växla upp i storlek när familjen växte och Volvo etthundrafyrtiofemman HDZ 367 fick ersätta sportbilen Amazon som hade overdrive. Det hade inte familjekombin men man kunde spontan köpa ett kylskåp av Thage på auktion i Klintehamn utan att bekymra sig om hur man skulle få hem det. Sedan kom teknikutvecklingen och komfortkraven och Volvo tvåfyrtiofemman DEO 217 kom i min ägo. Det var tider det.
Numera börjar jag släppa på de känslomässiga banden till bilarna och drömmer om ett liv där jag kan transportera mig bekymmersfritt från punkt A till punkt B, helst utan bil men om jag behöver ha en bil så ska jag ha en hyfsat bekymmersfri bil och att min mekaniker i grannsocknen aldrig kommer byta karriär. Det rullar på kan man säga och jag som de flesta andra gotlänningar med körkort som är bosatta på landet är beroende av våra bilar. Det är kanske därför vi är dåliga på att åka buss. Å andra sidan går det inte så mycket bussar utanför mitt. Det kanske hänger ihop.
Datorer, mobiltelefoner och annat junk är vi så beroende av idag så jag minns knappt hur det var att inte vara beroende av det. När telefonerna kom med stjärna och fyrkant så att snurrmojen inte funkade längre – då började teknikracet och det spelar ingen roll hur mycket man vill hoppa av, man sitter där med telefonen och kliar sig i huvudet och funderar på var tiden och fritiden tog vägen och när man hade tråkigt senast. Allt hänger ihop på något underligt vis. Men jag kan fortfarande sakna BWW 866.