KRÖNIKA
Alla människor har en historia att berätta. Ett budskap journalister får inpräntat från dag ett på sin arbetsplats.
Oftast berättas historier om människor som uträttat något som i betraktarens ögon är något speciellt. Det kan bli ett reportage, eller flera, i tidningen.
Det kan bli en bok om en persons liv. En del skriver biografier om sig själva (men får oftast hjälp av spökskrivare). Andra blir omskrivna av andra.
Om Paul McCartney, Beatles-Paul alltså, har det skrivits mängder av biografier utan att han själv givit sitt medgivande. Eller i varje fall inte medverkat. Fram till nu.
Under pandemin har han åstadkommit ett litet mästerverk (nåja, inte så litet, det blev närmare 900 sidor uppdelade på två böcker). Tillsammans med den amerikanske poeten Paul Muldoon, berättar han hur de 154 texter han skrivit under 64 års musicerande egentligen kom till. Vad som inspirerade honom att skriva odödliga klassiker som ”Yesterday” och ”Hey Jude”.
Dessutom har han plockat fram 600 bilder ur sitt eget privata arkiv. Har haft boken i min ägo ett tag. Men den är långtifrån färdigläst. För mig har den blivit mer av ett uppslagsverk än en bok jag läser från pärm till pärm. Det finns en spellista på Spotify med titlarna som ligger i samma ordning som boken. Det är bara att läsa och lyssna och ta till sig av allt fantastiskt sir Paul åstadkommit.
Men åter till det här att det alltid finns en historia att berätta om en människa.
Tina Messing har skrivit en helt igenom fin bok om fotografen Hans Hemlin. Den heter Hemlin foto. Kort och gott. Men det räcker.
Alla gotlänningar som passerat 50-strecket vet vem Hans Hemlin var. Han var fotografen som plåtade allt från nyfödda till större händelser som inträffade på Gotland. När jag jobbade som ung journalist på Gotlands Allehanda på 70-talet träffade jag honom många gånger i jobbet. Alltid lika professionell. Han var den vänlige fotografen som alltid fick en människa att ställa upp på de bilder han ville ha.
När jag gifte mig var det självklart att anlita Hemlins. Calle Brobäck, som jobbade som fotograf i ateljén på den tiden tog bilderna. Fortfarande, efter 43 år, håller de sina fina färger. Det är kvalitet.
Men åter till Messings bok. Det är en biografi som innehåller bilder, förstås. Men också en text där Hemlins barn berättar om sin pappa på ett mycket öppet sätt. Och allt är inte bara ljust.
Tina Messing har grävt i Hans Hemlins bildskatt i tio år och åstadkommit en bok som bjuder på det mesta. Hade tänkt läsa den vid sidan om något annat. Men när jag väl börjat kunde jag inte sluta.
Jag vill läsa flera böcker om gotlänningar. De fyller sitt värde och har en given plats bland gotlandicaböckerna. För det finns faktiskt en historia att berätta om alla.
Nu väntar jag på spänning på förra landshövdingen Cicci Schelin-Seidegårds memoarer.