Krönika
I alla koalitionsregeringar i drygt 100 år utom en har statsministern kommit från största partiet, räknat i mandat i riksdagen som helhet (fram till 1970 hade den två kammare).
Dessa regeringar har visserligen varit få och de flesta har varit borgerliga koalitioner.
Undantaget är den borgerliga regering som trädde till efter valet 1979 med tre partier. Dess statsminister, Thorbjörn Fälldin (C) kom från näst största partiet som hade 64 mandat. Största partiet i koalitionen var M med 73 mandat.
Det och dess ledare avstod från statsministerposten. M och partiledaren Gösta Bohman menade att Fälldin varit statsminister två av de senaste tre åren och hade därmed erfarenhet av ämbetet.
Fälldins personlighet av att vara samarbetsinriktad talade också för honom. Hans svårighet att ha med S-partiledaren Olof Palme att göra var speciell och gällde inte andra politiker.
De borgerliga partierna fick majoritet i riksdagens andra, viktiga kammare i valet 1956. Men C, lett av Gunnar Hedlund, satt i koalition med S. Den bröts upp 1957. Ett extra val hölls i juni 1958. De borgerliga nådde inte majoritet.
Men Högerpartiet (H), som M hette då, blev störst av de borgerliga. Före det var Folkpartiet (FP), som L hette, det i tio år. Frågan var vem som skulle bli statsminister om de borgerliga vann valet 1960.
FP-ledaren Bertil Ohlin hade i tio år varit oppositionsledare och lett största borgerliga partiet och debatterat med S-ledaren statsminister Tage Erlander inför valen. Ohlin var professor i nationalekonomi.
Men Ohlin hade en personlighet som kunde ge svårigheter om han skulle leda en regering. Redan i egna partiet var Ohlin lite grann fyrkantig i sitt ledarskap. Det framgår av några biografier som bland annat en om Ohlins efterträdare som FP-ledare Sven Wedén av Hans Lindblad.
H-ledare var Jarl Hjalmarson. Han hade en mer lättsam, samarbetsinriktad personlighet. Men han förestod det mest högerliggande borgerliga partiet. Det kunde vara en politisk nackdel om skillnaden var liten mellan FP och H.
Gunnar Hedlund var ledare för minsta borgerliga partiet. Även om det ökat i extravalet 1958, från 9,4 procent till 12,7, var utsikterna att hans parti skulle bli störst av de borgerliga små med tanke på den tidens ganska orörliga väljare.
Men Hedlunds personlighet var omvittnat väldigt social och samarbetsinriktad. Kanske hade han passat bäst av de tre borgerliga partiledarna att bli statsminister om de borgerliga partierna fått majoritet i riksdagen. Han hade också varit minister nyligen i sex år, 1951-57. Ohlin hade dock också varit minister samlingsregeringens sista år 1944-45.