Sommarkrönika
Jag läser och läser, i uppdraget, på fritiden, för mitt barn, för mig själv. Böcker, tidningar och tidskrifter. Lina Stenbergs text lämnar mig ingen ro, den handlar om hur vi ska kunna undvika att överföra vårt eget kroppsförakt på våra barn. Jag delar hennes undran, och jag sliter, medvetet och omedvetet, med det.
Somligt har blivit bättre sedan jag var barn, men annat enbart värre. Respekten för olikheter har ökat något, men om någon är överviktig och på annat vis ”avviker” utseendemässigt, vill vi gärna bortförklara det med att personen i fråga säkert har dåliga gener, haft mycket på jobbet, sorg eller vad det nu kan vara. Vi måste liksom rota i andras avvikelser för att mota bort ljuset från våra egna.
Under hela min barndom bantade i stort sett alla kvinnor runt omkring mig, oavsett hur de såg ut eller mådde av det. Ingen var nöjd med hur den såg ut, ingen såg sig själv i spegeln och räknade in allt som var fint, utan det handlade alltid om akne, apelsinhud, gropar i låren, kalorier och skönhetsfläckar. Givetvis har det påverkat mig starkt, min syn på mitt eget utseende och vad som duger och inte.
Jag blev så glad för några år sedan över en krönika som Jenny Persson skrev, om att orka och våga älska sin kropp för allt som friskt och starkt med den, allt den klarar av. Det är ett perspektiv som jag välkomnar och älskar, men som jag upplever att vi är oerhört långt ifrån.
Vi har duktiga representanter som verkar i kroppspositiv anda, och Mien Niklasson med flera uppmärksammar hur oerhört vanligt det är att överviktiga behandlas illa och oförskämt och får ta emot så fruktansvärt många råd som ingen har bett om. För bara någon vecka sedan pratade jag med en god vän som nyligen diagnostiserats med diabetes. En sorg för henne och en stor omställning i vardagen. Hon vägrar att berätta om sin diabetes på sin arbetsplats och för sin närmaste familj, detta då hon inte vill ha någons ”välvilliga” kränklimanger eller låtsasomsorger om vad hon ska tänka på, eller varför hon ätit sig sjuk. Det ringar också in den skam som ofta finns förknippad med våra kroppar och kontrollen av dem. Vem vill stämplas som en som inte har kontroll över sin egen kropp, som inte kan behärska sig?
Så mycket av kroppsföraktet handlar om okunskap, okunskap om varför vi ser ut som vi gör och vad som avgör vem som är normal- eller överviktig, men framför allt om en samhällsnorm som gör människor sjuka och hämmar både kvinnor och män i en omfattning som inte ens går att överblicka.
Och så barnen då? Barn gör inte som vi säger, utan gör som vi gör. Vad händer med barn och deras självuppfattning om en förälder ständigt pratar ner sig själv (eller för all del om den andra föräldern pratar ner sin partners utseende inför barnen)? Vi kan peppa och uppmuntra våra barn så mycket vi orkar om att de duger som de är, om vi i samma veva stånkar över hur vi själva ser ut, så urvattnas budskapet snabbt.
Det mesta som kan sägas ifråga om bot mot kroppsförakt låter mest hurtfriskt och äppelkäckt, men jag tror på fullt allvar att vi – för att inte föra över vårt eget kroppsförakt på våra barn – måste börja älska oss själva och de kroppar vi begåvats med. Allt det vi kan och förmår, allt det vi fått, är något att glädjas åt och stärka. Vi måste också orka syna det genuint sjuka i att mäta framgång i hur någon ser ut, inte i vad den står för eller åstadkommer. Det måste börja med oss, med vår kärlek till de kroppar vi fått. Inget annat duger.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot