Krönika
Man stjäl hjul och lyktor. Man stjäl förtält till husvagnar. Man stjäl diesel på gårdar. Flera låter sig luras på sparkapital. Man plockar till sig. Det kallas stöld.
I grunden handlar det om fördelningspolitik. Jag är så gammal att jag upplevt det mesta. Från vedspis till mjölkmaskin. Från kall vattenkran till eget badrum och pool. Då var det enkelt men rimligt. Dörrar låstes sällan. Om de låstes så satt nyckeln omvriden i ytterdörr för att tala om att man inte var hemma. 1970 landade jag i Dominikanska republiken. Ett land som styrts i många år av en diktator kallad Trujillo. Kreolbefolkningen var fattig, diktatorn med familj och umgänge rika. Det skapade inget annat än brottslighet och skjutningar. Trots lås på grindar, fönster och dörrar stal man allt i de vita spanjorernas hus, också vårt. Böjde fönstergaller, skickade in en unge att öppna framdörr, körde fram med lastbil och under pistolhot tömde man husen. Kroppar kastades i havet.
Idag finns medier som berättar om sakernas tillstånd världen över. Fattig vet var rik finns. Vem som kan hålla sig med vad. Inte bara mat eller vatten.
Invasion gäller inte bara Ryssland. USA invaderade detta land på 1960-talet och avsatte en lagligt vald regering. Dominikanska republiken vid min ankomst ägdes till 2/3 delar av Gulf Western Company som startat köttgårdar, ett kött som sändes till USA. Vem som fick mat eller vinst?
Vi svenskar vande oss vid en socialdemokratisk regering som införde fördelningspolitik. Eller skall vi kalla det för trygghet? Arbetslöshetskassa, barnbidrag och bostadsbidrag. Så småningom socialbidrag och långa ledigheter. Fri skolgång och högskola.
Så är det inte längre. Tiderna förändras, men inte alla människor med dem. Tiderna med välvilja och öppenhet har inte rått på länge. Men i människors huvuden, de som vant sig vid en trygghet som skulle bestå, i de människorna finns känslan kvar, trots att välviljan för länge sedan är gången. Många har trott att det var självklart att man skulle dela med sig. Rik till fattig. Kropp mot lön.
En del vill fortfarande dela, men många vill inte. Rättfärdigar sin lust. Habegäret bara växer. Idéer för att kapa åt sig vinster ökar. För att inte tala om den otroliga fantasin som utövas i brottsligheten. Den växer. Går inte det ena så går det andra. Potentialen i påhittighet att lura av människor besparingar kan jag önska omvandlades till påhittighet i en omställning för att rädda vår överlevnad. Men så kommer det inte att bli. Det räcker att se de människor som kliver ombord på ett plan till ett eldhärjat Grekland med en enda tanke: att bada.
Ingrid Thunegard