Utrikeskrönika
Gick nedläggningen av de sista tyska kärnkraftsreaktorerna korrekt till, eller manipulerade aktivistiska tjänstemän centrala beslutsunderlag i syfte att dupera politiker och allmänhet?
Häromveckan förhördes förbundskansler Olaf Scholz (SPD) och näringsminister Robert Habeck (De gröna) av en parlamentarisk kommitté, vars arbete har pågått sedan i somras förra året och som snart är klar.
Anklagelsen lyder att Habeck och miljöminister Steffi Lemke (De gröna) inte hade något genuint intresse av att undersöka kärnkraftens fortlevnad i Tyskland på ett “förutsättningslöst sätt”, och att tjänstemännen på deras respektive departement varit mer än villiga att hjälpa sina chefer.
Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara i Tyskland fick nytt liv efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Slutresultatet blev en kompromiss: driftstiden för reaktorerna förlängdes med några månader, för att sedan tas ur bruk permanent. Dåvarande regeringspartiet FDP och kristdemokraterna ville behålla reaktorerna.
Varken Scholz eller Habeck erkände för kommittén att de gjort några fel. Allt annat hade varit en sensation.
För den som följt frågan och framförallt de tunga journalistiska granskningarna av De grönas hantering av kärnkraftsnedläggningen, är det däremot uppenbart att det handlar om en skandal av enorma mått. De gröna ville så klart aldrig att kärnkraften skulle ha en chans att överleva.
Fast vreden är inte så stor som man skulle förvänta sig, åtminstone inte i Tyskland. Delvis hänger det nog samman med att många tyskar fortfarande är skeptiska till kärnkraften. Dessutom handlar det nu om De gröna. Kanske är det så att alla ”vet” att partiet hatar kärnkraften, varför den allmänna upprördheten uteblir? Man kan ju tänka sig hur reaktionerna hade blivit om FDP eller CDU agerat likadant.
Även om CDU gått hårt åt De gröna faller en stor del av kritiken platt till marken, eftersom det var Angela Merkel som drev på nedläggningen av kärnkraft efter olyckan i Fukushima 2011. I dag finns det inom kristdemokraterna en stark opinion som vill satsa på kärnkraften. Här har också, kan man tycka, partiledaren Friedrich Merz en stor fördel då han inte var aktiv i politiken när de förödande energibesluten fattades.
Besvikelsen är på sina håll därför stor över att Merz är betydligt mer pessimistisk än sitt parti över möjligheterna att återstarta åtminstone några av reaktorerna, vilket en del experter menar är fullt möjligt att göra. Varför? Svaret stavas partitaktik.
Merz vill undvika att få kärnkraftsfrågan i knäet vid ett samarbete med antingen SPD, som ogillar kärnkraften, eller De gröna, som hatar den intensivt. Eller båda. En kortsiktig valvinst riskerar därför att växlas in mot ännu ett strategiskt felbeslut. Precis som när Merkel, driven av CDU:s sjunkande opinionssiffror, valde att snabbavveckla kärnkraften.
Måtte Merz inte bli en ny “mutti”.