KULTURKRÖNIKA
Tingens patos eller mono no aware är ett japanskt begrepp som handlar om alltings förgänglighet. Livet är vackert men ingenting består. Medvetandet om mono no aware gör oss vemodiga men också empatiska och uppmärksammar oss på skönheten i vår omgivning.
Det kan ses som ett slags kunskapstillstånd, man känner varje ting i världen och ser dess universalitet, förstår varje detalj i skapelsen som den är och känner dess kraft. Körsbärsträdens blomning, höstlövens färgprakt, den mäktiga regnbågen, urbergets sång och småfåglarnas kvitter.
Det låter flummigt men kolla in serien om Anne på Grönkulla på Netflix så kanske det blir mer begripligt. Lucy Maud Montgomerys barnboksklassiker från tidigt 1900-tal kan möjligen lära oss något som vi kan ha nytta av i vår turbulenta tid. Vikten av hopp, framtidstro och empati med människor, djur och naturen omkring oss.
Nog måste Astrid Lindgren ha hämtat mycket inspiration från Anne när hon skrev böckerna om Pippi Långstrump, även om Anne är en mycket mildare revolutionär. Hon lyckas påverka sin ogina, missunnsamma och fördomsfulla omgivning till det bättre, inte genom att som Pippi – göra lite som hon vill – utan genom att stå upp för sig själv och agera rättrådigt mot andra. Hon är ett maskrosbarn som överlever genom sin fantasi, genom mono no aware och genom att inte ta nån skit.
Det finns förstås en rejäl dos nostalgi i Anne på Grönkulla. En förnimmelse om en tid då saker och ting gick att påverka och förändra, till det bättre. En fattig tid, javisst. Men en tid som förebådade bättring och mer välstånd för alla. För att göra en P3-övergång: Några årtionden senare, 1928, höll Per-Albin Hansson sitt berömda tal om folkhemmet, ”ett hem för hela folket, som präglas av samförstånd och jämlikhet”.
Folkhemmet var en vision, ett mål att sträva efter. Ett ramverk kring en rad politiska reformer som gjorde det bättre för gemene man. Men i dag talar vi, eller en del av oss i alla fall, om folkhemmet som att det existerat i verkligheten, något som gått förlorat och som måste byggas upp igen. Något som raserats på grund av för stor invandring, globalisering, grov kriminalitet och som lett till ett systemhotande tillstånd för landet.
Men folkhemmet har aldrig existerat. Det har aldrig funnits samförstånd och jämlikhet mellan alla i befolkningen. Det har alltid funnits orättvisor, människor har alltid blivit olika behandlade av beroende på vilka de var. Det man kan vara nostalgisk kring är kraften som ändå fanns i visionen kring folkhemmet.
I dag är en annan tid, där teknikutveckling, klimatkris och globalisering förändrat villkoren för mänskligheten på ett grundläggande sätt. Vi behöver en ny vision att samlas runt och jag undrar i mitt stilla sinne om vi inte kan hämta inspiration både från Anne på Grönkulla och japanska begrepp.