KULTURKRÖNIKA
Coronan drabbar kulturen stenhårt. När Kulturrådet fördelar medel som ska täcka förluster för inställda arrangemang söks mer än dubbelt så mycket pengar än som finns avsatta. Det säger en hel del om kulturens roll i ekonomin och dess betydelse för vårt lands BNP.
Den kanske är större än somliga tror… (skriver jag lite bittert eftersom man än i dag ofta hör folk klämma in kulturarbetare och konstnärer i facket tärande snarare än närande). Men corona har drabbat idrotten, i alla fall elitidrotten ännu mer stenhårt. Betänk – inget OS, inget fotbolls-EM, inget hockey-VM, ingen elitidrott alls. Utom möjligen trav. Det blir tomt. Jag saknar känslan av att ha ett fett mästerskap att se fram emot, att boka in matcher i kalendern och möblera om hemma så att fler ska få plats framför teven.
Utan mästerskap är livet surt och dystert. Kulturen har haft lättare att ställa om digitalt och kulturinstitutioner på alla nivåer har visat stor fantasifullhet när det gäller att nå ut med virtuella konserter, teaterföreställningar, konstrundor och allt vad det är. Men elitidrott utan publik? Gäsp så konstruerat och tråkigt.
Om man bara står ut med skärmen finns hur mycket kultur att tillgå som helst, dygnet runt, oftast gratis. För idrottsälskaren finns bara repriser. SVT återsände alla matcher från fotbolls-VM 1994. Någon nostalgisk nörd blev kanske glad. Jag blev bara förvånad.
Kanske SVT missat den lilla detaljen att för att njuta av idrott på hög nivå vill man inte känna till resultatet i förväg. Det närmaste idrottsspänning vi kommit är finalen i Mästarnas Mästare – sannerligen en publikdragare som blandar folklighet, pannben och nostalgi i en skön, förutsägbar anrättning.
Kultur och idrott. I kommunerna förs de ofta ihop i samma förvaltning. Kanske mest för att de är frivillig, icke-lagstadgad kommunal verksamhet snarare än för att man ser beröringspunkter mellan de två områdena. Det är synd, om man nu inte gör det. Kultur och idrott är två företeelser som för människor samman. Som kittar ihop oss, ger oss något väsentligt att tala om, ger oss minnen för livet. För mig hör de ihop.
Men när kulturen får chansen behandlar den ofta idrotten styvmoderligt. På gränsen till snobbigt.
Ett exempel är kulturarvsmedel som flitigt fördelas till kyrkor, slott och andra byggnader som huserat makten och konsten, mer sällan eller inte alls till platser som Folkungavallen, Gröna dalens IP, Trängen eller Gutavallen.
Folkliga platser som gett människor oförglömliga upplevelser. Platser där stor dramaturgi ägt rum, där underdogs vunnit mot alla odds, matchhjältar tåat in en boll på övertid och osannolika rekord slagits. Kulturarv är också idrottsarv.