Wera Svensson saknar den tid då det fanns gott om gamla, omoderna, billiga bostäder där ungdomar hyste in sig och där människor bodde kvar för att de inte hade råd med en bättre bostad. Nu när allt dåligt är bortsanerat så saknar hon valfriheten att bo omodernt och möjligheten att lägga pengar på något annat än att bo.
Men bostaden är inte vilken vara som helst. Det är själva utgångspunkten för våra liv.
När bostadsförhållandena var som värst i Sverige växte folkhemmet fram och man satsade på att bygga ”hälsobostäder”.
Det skedde en mycket stor förbättring av bostadsstandarden när allmännyttan växte sig stark på 50-talet. Man gjorde en enorm satsning på att bygga bort bostadsbristen när man färdigställde en miljon nya bostäder.
I likhet med andra viktiga områden som exempelvis skolan, äldreomsorgen och sjukvården så har vi ständigt arbetat för att förbättra villkoren. Jag tror inte att någon drömmer sig tillbaka till en tid när skollokaler, äldreboenden eller sjukhus hade en betydligt sämre standard än i dag.
Jag är övertygad om att det inte heller är så särskilt många som sörjer att ”valfriheten” att kunna välja ett dåligt boende har försvunnit. Det är givetvis inte heller någon lösning att bygga lägenheter där det bara finns väggar och tak, och man får ta med sig spis, kylskåp, skåpluckor och badkar själv.
För det finns ingen som helst anledning att arbeta för att vi ska få tillbaka dåliga bostadsförhållanden.
Det vore tvärtom oerhört märkligt om det ekonomisks starka och högteknologiska Sverige inte skulle kunna bygga bostäder med god standard och till en rimlig kostnad.