För 40 år sedan var försvarsutgifterna ungefär 3,1 procent av BNP i Sverige. För 25 år sedan, ungefär vid Sovjetunionens sammanbrott, hade försvarsutgifterna krympt till 2,6 procent av BNP. Under 1992 och 1993, under den då pågående bankkrisen, ansåg vi oss fortfarande ha råd med försvarsutgifter motsvarande 2,4 procent av BNP. Under Göran Perssons tid som statsminister sjönk försvarsutgifterna successivt. Året som Alliansen vann valet 2006 var de nere i 1,3 procent av BNP. Vilket inte hindrade att försvarsutgifterna sjönk ytterligare under åtta år med Fredrik Reinfeldt som statsminister och Anders Borg som finansminister. 2014 var de nere i 1,1 procent av BNP. Siffran för 2016 är ännu inte klar, men det antas allmänt att försvarsutgifterna nu är nere på 1,0 procent av BNP.
Men i själva verket är ju skillnaden är ju skillnaden i hur mycket vi satsar på försvaret nu jämfört med tidigare mycket större än vad denna statistik säger.
Året jag gjorde lumpen (1985/86) var försvarsutgifterna 2,6 procent av BNP. Men dessutom var ju nästan en hel manlig årskull inkallad för tvångstjänstgöring, för vilket vi bara fick en närmast symbolisk ersättning. Vi som gjorde lumpen tillförde alltså mellan 7,5 och (i mitt fall) 15 månader av ”billigt” humankapital till försvaret. I dag är värnplikten icke existerande.
Denna avveckling av försvaret – genomförd under en förhållandevis kort period av avspänning – är nu avslöjad som kortsiktig och mindre välbetänkt. Ändå ansåg försvarsminister Peter Hultqvist det påkallat att under Folk och Försvars konferens i Sälen i går göra bland annat följande påpekande:
– Jag kommer inte att delta i någon offentlig auktion om penningnivåer till försvaret. Det kommer inte att ske. Jag kommer inte att låta mig fösas fram och tillbaka i den typen av debatt, bara så ni vet.
Detta som en kommentar till de borgerliga partiernas olika utspel om ökade anslag till försvaret.
Peter Hultqvists bjuder i och för sig in partierna till en ny försvarsberedning, flera år tidigare än planerat. Man skulle kunna tro att detta visar att regeringen förstår allvaret och har en insikt om att vi behöver utöka försvaret mycket mer än de små förstärkningar man redan kommit överens om. Men samtidigt framställer han försvarsberedningen som en arena för samtal snarare än för en radikal omläggning av politiken. När försvarsministern dessutom avfärdar borgerliga förslag för försvaret som oseriös överbudspolitik – ja, då framstår det ju inte som att regeringen är speciellt angelägen om att söka samförstånd.
Den nyinkallade försvarsberedningen verkar vara menad för att hantera försvarsfrågan snarare än försvaret. Det är oppositionen som ska avväpnas, inte försvaret som ska beväpnas.