Förbjud tiggeriet. Jaga och hetsa de hemlösa så att de inte slår läger på våra gator, i parkerna och på stationerna.
Så låter det, i Sverige och i Danmark.
Och jag blir så fruktansvärt illa berörd. Hur kan vi bortskämda, välbeställda, mätta och belåtna tillåta oss att sätta oss till doms över de stackars människor som i djupaste förnedring tvingas att tigga, sova utomhus och kämpa för var dags överlevnad?
Jag är ingen särskilt god människa. Men varannat veckoslut deltar jag i en liten ”aktionsgrupp” här i Köpenhamn. Vi kör runt med ett spartanskt soppkök som vi ställer upp på Enghave plats på Vesterbro. Vi kommer sent, mellan 1 och 2 på natten. Eftersom vi hållit på ett par år har vi blivit kända och många ”stamgäster” besöker oss; alkoholister, narkomaner, prostituerade, psykiskt sjuka, uteliggare. Några kommer för soppan, fler för en pratstund. Jag har fått höra om så många människoöden. Elände, elände – men också ljusglimtar. Och det handlar nästan alltid om längtan; längtan efter en barndom som försvann, efter en käresta, efter en son eller dotter, efter en lägenhet, efter värdighet…
För en tid sedan satt en god vän från Gotland och jag på vårt stamvärdshus – Jernbanecafeen. Det var en ljum försommarkväll och vi hade bänkat oss på ”uteserveringen”; med utsikt till ingången till Hovedbanegården. Ingången från Reventlowsgade, där narkotikahandeln försiggår helt öppet – mellan människor i djupaste nöd och förtvivlan.
Vi sitter och småpratar och plötsligt hör vi en röst från bordet bredvid: ”Är ni från Gotland, sorkar?”
Där sitter en luggsliten man i obestämbar ålder. Han är av allt att döma hemlös; bohaget ryms i ett par Netto-påsar som han vakar över.
Och ja, vi kan ju inte förneka vår härkomst och vi börjar samtala. Mannen är sudergute (låt oss säga att han heter Janne och är från Stånga – men det stämmer inte) och talar en bred och djup gotländska. När han förstår att vi inte är myndighetspersoner på jakt efter ”försvunna gotlänningar” öppnar han sitt hjärta och berättar. Om en uppväxt med en våldsam och alkoholiserad far. Om en fasansfull skoltid där han hela tiden mobbades för att han var harmynt (idag döljs ”handikappet” av ett helskägg); först i hemsocknens skola, sedan i Visby. Om hur han gick till sjöss och seglade på många av de sju haven. Om hur alkohol och narkotika kom in i hans liv; ”Det var nog mest för att jag aldrig fick en flickvän…något roligt skulle man ju ha.”
Efter att han mönstrat av följde ett liv först i en norrländsk småstad, sedan i Stockholm och Göteborg. ”Men jag kände mig alltid rot- och rastlös…kunde inte behålla ett jobb…blev vräkt från min lägenhet…hamnade på gatan…”
Hur kom det sig att du kom till Danmark?
”Jag hade hört att det varmare än i Sverige. Det kanske låter konstigt men jag frös alltid så förbannat i Sverige. Här slipper man i alla fall snön…”
Janne vill inte tala om var han sover om natten; ”Jag har ett ställe som är bara mitt. Det ligger inte mitt i stan, men jag har ju ingen brådska så efter midnatt brukar jag ta mitt pick och pack och vandra dit. Det tar nån timma härifrån.”
Har du någon kontakt med din familj på Gotland?
Svaret kommer blixtsnabbt: ”Nej, och det vill jag heller inte”. Så är det ämnet slutdiskuterat, förstår vi.
Vad säger du om alla tiggare och hemlösa som kommer hit från olika östeuropeiska länder?
Janne ser inte ut att förstå frågan. ”De är ju människor som du och jag. Varför skulle jag tycka illa om dem?”
Min vän och jag går in på värdshuset för att att köpa öl till oss själva och vår nyvunne gotländske bekantskap. När vi kommer ut är han försvunnen.
Sedan dess har jag spanat efter Janne i miljöerna runt Hovedbanegården. Jag har aldrig sett honom igen. Men jag har lagt hans ord på minnet. ”De är ju människor som du och jag. Varför skulle jag tycka illa om dem?”
Så låt min – och säkert också Jannes – fromma jul- och nyårsönskan bli: Hjälp din nästa. Utan förbehåll.