På söndag börjar Almedalsveckan och det är mindre än 15 månader till nästa val. När svensk väljaropinion (en sammanvägning av flera olika mätinstitut) presenterades i går så är de rödgröna (S+V+MP) större än vad Alliansen är. 40,5 procent mot 38 procent. Dessutom ligger Kristdemokraterna (på 3,0 procent) under riksdagsspärren på fyra procent. Och inte kan KD räkna med speciellt många taktiska stödröster från moderater när Moderaterna ligger på mycket låga 16,3 procent.
Det är, kort sagt, läge att Alliansen skärper sig nu. Det är läge att man använder Almedalsveckan som avstamp för valrörelsen och avlossar ett batteri av väl övervägda och förhandlade gemensamma utspel.
De rödgröna står inte starka, men Alliansen är ännu svagare. Det är ett väldigt tydligt underkänt betyg på den politik Alliansen bedrivit i opposition. Och ett underkänt betyg på de principer man tillämpat. Den senaste krystade modellen – att försöka stoppa skadliga skattehöjningar med hot om misstroendeförklaring istället för att lägga ett gemensamt budgetförslag – har uppenbart inte imponerat på många.
Men finns det några tecken på en offensiv från Alliansen? Jo, från delar av den. Närmare bestämt från Centerpartiet. Den senaste tidens goda opinionssiffror har tydligen piggat upp den gamla folkrörelsen och partiet och dess företrädare har ett digert program i Almedalen, att döma av de många arrangemang som de själva ligger bakom eller deltar i.
Tyvärr har Centerpartiets framgångar kommit av att partiet profilerat sig emot Alliansen och partiets framgångar kan åtminstone delvis beskrivas som motgångar för det borgerliga regeringsalternativet.
Alliansen kom till för att borgerligheten hade något att bevisa. Man behövde framstå som ett sammansvetsat gäng med gemensamma värderingar och med förmåga att samarbeta. Det behovet har återuppstått. Och det är ett behov som inget av partierna kan tillfredställa på egen hand..