Helt utan hänsyn till att jag var på semester så har det hänt en hel del i den svenska partipolitiken. Exempelvis rämnade ett sedan länge eroderande stöd för Anna Kinberg Batra. Usla opinionssiffror för partiet och usla förtroendesiffror för partiledaren ledde till att länsförbund efter länsförbund tog ställning för ledarskifte. Och en långsam process blev på slutet snabb och plötslig.
Att ledarskiftet inte innebär en automatisk lösning är en ofta upprepad och i och för sig sann värdering av läget. Självklart är det så. Kanske hade det varit långsiktigt strategiskt rätt att låta allting ha sin gång, haverera i valet 2018 och ge efterträdaren möjlighet att göra sitt avstamp från ett absolut bottenläge. Om detta kan man tvista hur länge man vill, utan att någonsin få ett facit. AKB:s avgång är ett faktum. Vad kan man under dessa förutsättningar säga om Moderaternas och Alliansens samtid och framtid?
Till att börja med är det positivt att Moderaterna ska genomföra ett partiledarval där det redan nu finns flera kandidater. Det talar för att processen kan bli något mindre toppstyrd än förra gången det begav sig.
Ett svaghetstecken är däremot att kandidaterna hittills utgörs av en nominerad och villig (Ulf Kristersson), en nominerad men helt ovillig (Carl Bildt) och en självutnämnd (Mikael Odenberg).
Att Carl Bildt lanseras är inte bara orealistiskt utan skvallrar dessutom om ett parti där delar av organisationen är så uppjagad att den sträcker sig efter en gammal snuttefilt. Carl Bildt är inte förbrukad vid 68 års ålder, men partiledare har han redan varit. Han kan inte tvingas ner i samma flod en andra gång.
Ulf Kristersson är tack och lov en god kandidat, men han kommer verkligen inte till ett dukat bord.
Men även om Moderaternas situation bekymrar mig så är jag egentligen än mer oroad över tillståndet inom Alliansen. I opposition var den egentligen bara stark hösten 2014, när det borgerliga budgetförslaget besegrade den rödgröna budgeten i riksdagen. Sedan dess har Alliansen saboterat sin egen oppositionspolitik. Först genom den så kallade Decemberöverenskommelsen, där man lovade hjälpa den rödgröna minoritetsregeringen genom riksdagen. När överenskommelsen gick i graven så förblev den ett spöke för Alliansen som länge fortsatte bete sig som om den fortfarande fanns. Nu råder oenighet inom borgerligheten om hur man bör använda oppositionsrollen, vilket innebär att den fortsätter försvaga sig själv.
Det totala väljarstödet för Alliansen har varit och förblivit svagt genom alla dessa tre stadier av självdestruktion. Det är i sig mycket allvarligare än om Centerpartier råkar växa på Moderaternas bekostnad. Centerpartiet går kanske bättre i opinionsmätningarna, men i en stukad borgerlighet är partiet lika långt från makten som Moderaterna.
Moderaterna har sina problem. Men det är Alliansens problem som står i vägen för det regeringsskifte som behövs.