Abortmotståndarna i landet har vunnit sin första delseger. I början på förra veckan röstade landstingsstyrelsen i Kronobergs län, efter en motion från Kristdemokraterna, ja till att utreda samvetsfrihet för vårdpersonal.
Frågan om samvetsfrihet handlar om att personal ska kunna vägra utföra vissa medicinska ingrepp eller åtgärder om det strider mot deras personliga etiska och religiösa övertygelse. I praktiken handlar det främst om möjligheten för vårdpersonal att vägra utföra aborter.
Att öppna upp för frågan om samvetsfrihet inom sjukvården och därigenom ge abortmotståndarna sin första delseger i Sverige kan inte ses som någonting annat är ett av de allvarligaste hoten mot ett jämställt samhälle. Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet röstade för förslaget, medan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot. Folkpartiet lade ner sin röst. Alliansens har aldrig varit stark i jämställdhetsfrågor, detta beslut lär inte hjälpa dem i det avseendet.
Rätten till fri abort, en rättighet som svenska kvinnor har haft i snart 40 år, är den absolut viktigaste och mest grundläggande rättigheten för att bygga ett jämställt samhälle. I samma stund som kvinnan fråntas rättigheten att själv bestämma över en graviditets fullföljande eller inte blir hon också fråntagen sin fulla självständighet och sitt oinskränkta ”jag”. Många av de stora ekonomiska orättvisorna i samhället mellan kvinnor och män går att koppla till föräldraskapet och dess ekonomiska konsekvenser i form av föräldraledighet, vab och deltid. Och det är ekonomiska konsekvenser som faller ut till kvinnornas nackdel och som får återspeglingar på både individnivå och samhällsnivå långt utöver det enskilda lönekuvertet.
Mot den bakgrunden framstår det knappast som oförståeligt varför rätten till fri abort är så central för det jämställda samhället. Lika lite som faderskapet kan pådyvlas mannen kan moderskapet pådyvlas kvinnan.
Frågan om samvetsfrihet härstammar enligt förespråkarna från Europakonventionen. Dock är ingenting entydigt och frågan är vart man hamnar inom sjukvården om samvetsfrihet tillåts. Innebär det att katolska läkare skall kunna vägra skriva ut preventivmedel? Att vårdpersonal tillhörande Jehovas vittnen kan vägra blodtransfusioner? Var drar man gränsen? Vad händer om det uppstår ett akutfall i ett abortärende, moderns liv står på spel och den enda som kan utföra ingreppet har inskrivit i sitt anställningsavtal att vederbörande är befriad från dylika ingrepp på grund av samvetsfrihet? När blir läkarnas samvete en risk för patienterna? Och i abortfallen inte minst - en ytterligare skuldbeläggning av kvinnans val i en situation där kvinnan behöver stöd och inte skuld.
Vill man som vårdpersonal inte utföra vissa ingrepp finns det andra tjänster inom vården att söka. Deras samvete får styra deras yrkesval men inte användas som skuldbeläggning av kvinnors val eller äventyra patientsäkerheten. Vårdpersonal har en skyldighet att efterleva svensk lag precis som andra och enligt svensk lagstiftning har kvinnan rätt till fri abort till och med 18:e veckan.
Det är bara att beklaga beslutet från Kronobergs landstingsstyrelse. De har tagit första steget på en väg som är fullständigt fel väg att gå. Som kvinna blir jag rädd. Mycket rädd.